Den här sidan har korrekturlästs
45
vår älsta handskrift på fornsvänska
- att icke stulð i fragm. bör läsas styld, d. v. s. att v här användes som tecken för y. Visserligen torde byriaz ha haft y-ljudet betecknadt med en typ med neddragen höger-staf, dock utan prick öfver typen, men hemfvld synes dock böra läsas hemfyld: någon annan form (än med y, ø) är ej känd i fsv. Visserligen kunde man tänka sig möjligheten af, att det senare — så redan hos Vidhemspresten — uppträdande temat fylghia ful(gh)þe kunde ha vållat en förändring af det närmast besläktade substantivets vokal, men (-)fylghþ är den enda belagda formen. Det är därför allt för möjligt, att stvlð bör läsas styld, hvilket är den normala och enda formen i västgötskan. Ett stöd för detta antagande är ock adj. skvldr, som alla gånger det träffas i fsv. har formen skyldr utom två: 1 g. i ÖGL. och 1 g. i Uppl.-L.; skyldr är, så vidt jag kunnat finna, den enda formen i fvn. Det skulle vara ett egendomligt sanmmanträffande af former, om v här öfverallt skulle läsas som u. Det är naturligare att antaga v som tecken för y. Om man fär på grundvalen af ett så knapphändigt material, som fragmentet gifver, bygga en slutsats, sä stöder äfven denna ofvan uttalade förmodan: u-ljudet tecknas som regel med u: æru, tu vitu 2 g., ſtouur, ſtuldum, ſiunæting 2 g., biuða hanum 2 g., gulz, aðrum; med v då närstående låga, raka staplar skulle tillsammans med u ge en svårfattlig stafvelsebild: nvma 2 g., num, svm, niv, svnar, vmfærðr: undantag göra ærv 2 g. och gezlv 2 g.; i-typerna äro i regel försedda med accent och gälla därför ej som låg stapel. Jfr Leffler Vitterhets- Hist.- och Antikvitets-Akademiens Mânadsblad 1879 s. 127 n. 2. I fvn. urkunder frän c:a 1200 är u, v för y ganska vanligt.
Jag tror mig härmed hafva granskat alla de former, som hafva eller skulle kunna hafva framdragits son bevis för hypotesen om den norske skrifvaren. Det kan vara mödan värdt att egna några ögonblicks uppmärksamhet åt de former, som äro karaktäristiskt svänska. Det är själffallet, att dessa former icke i och för sig motbevisa den nämda hypotesen. En svänsk text som afskrifves af en norrman bör naturligen äfven i afskriften skimra igenom med en mångfald genuina former. Men af betydelse är om de karaktäristiskt svänska ljudlagarna och utjämningsprocesserna konsekvent representeras af de
