Den här sidan har korrekturlästs
46
otto von friesen
Väntade formerna. Detta är i vårt fragment fallet. Här träffas nämligen
- bo — fvn. bú, ko (?) — fvn. kú.
- nvm, nvma 2 g., svm = fvn. nema, sem.
- þen, þet 3 ggr. Af dessa former uppträdes den förra i fornnorskan först efter 1350, den senare redan tidigare, Noreen Aisl. Gr.3 § 459 a. 3. Men man får ej — med Leffler anf. arb. s. 135 — anse þen, þet såsom bevis på att handskriften ej får tilläggas »en mycket hög ålder». Redan älsta handen i B. 59 har 5 ggr þan, þæn, þen mot inemot 20 sa och 2 sar, Noreen Aschw. Gr. § 508, 2, och intet står i vägen för det antagandet, att sådana former funnits redan i redaktionsexemplaret från 1200-talets början. Det är rent af möjligt, att sa i VGL I — som bekant finns denna ursprungliga form icke f. ö. i någon af våra handskriftliga urkunder har norsk skriftspråksteknik och norska skrifvarvanor att i någon mån tacka för sin frekvens. Det är i hvarje fall rätt märkligt att formen är alldeles försvunnen i de öfriga Västgötaurkunderna, af hvilka åtminstone tvenne nämligen Lydekini och Vidhemsprestens anteckningar ej äro så synnerligen mycket yngre än VGL I. I annat fall får man har räkna med dialektala olikheter.
- Konsekvent omljudslöshet i pres. ind. sg. af starka verb: tacr 2 ggr, haldr 1 g., far 2 ggr = fvn. tækr, hældr, fǽr. Märk ock [haꝼir] = fvn. hæfir.
- Genomgående förenkling af au, oy > ø t. ex. ørom, øra, anøð, løsa.
I belysningen af de uppräknade konsekvent tillämpade svänska språkegenheterna fä äfven isolerade former betydelse:
- tuar = fvn. tuǽr.
- tu = » tuau.
- giua = » gefa
- biuða = » bióða
- lagath = » lagt, lagit eller lægit.
- taknir = » tæknir.
Det torde tvånglöst framgå äfven ur den språkliga delen af min granskning, att inga former kunna bestämdt utpekas som norska, äfven om de utan närmare undersökning lätt kunna
