uppfattas så. Sistnämda förhållande sammanhänger med den allbekanta likhet som fornvästgötskan uppvisar i en rad fall med den angränsande östnorskan. Äfven kan man tänka sig, att i något eller några fall det norska skriftspråket, som stått modell för det västgötska, inverkat. I det fall, som kanske kraftigast bidragit till antagandet af en norsk skrifvare, nämligen böjningen iorð iarðar uppträder den senare, i fsv. f. ö. försvunna formen med en konsekvens, som man ej skulle vänta, om det här vore fråga om former, som genom oaktsamhet vid afskrifvandet insmugit sig. Öfver hufvud måste man gifva språket i fragmentet vitsord för en på det hela taget strängt genomförd språklig enhetlighet och äfven ganska konsekvent ortografi — den är så konsekvent som i någon annan urkund från denna tid. Så fort det uppvisats, att de former, som uppfattats som norska eller isländska, i själfva verket antingen sannolikt äro västgötska eller ock mycket väl kunna ha varit det, är man ju f. ö. af sakens egen natur nödgad att antaga, att skrifvaren varit en inhemsk man.
Men är sålunda språket god västgötska, så äga vi rätt att söka bestämma dess ålder genom jämförelse med öfriga Västgötaurkunders. Det visar sig då strax ålderdomligheter, som icke finnas i någon annan handskrift. Böjningen iorð iarðar, hvaraf ännu ett minne i VGL I iarþeghandi och Lydekini iarþa, saknad af svarabhakti-vokal före r — detta visserligen mera en ortografisk företeelse än en språklig —, mediopassivet på -z, en äldre förut ej belagd länk i utvecklingen *fēf—fim(p)ti > fvn. fimm—fimti, fön. fǣm : fimti (jfr att fvgöt. har n. pl. m. på -a af n-stammar, under det att såväl fön. i öfrigt som fvn. nybildat), de sedermera försvunna numa = fvn. nema, och fiorða = fvn. fiórða, alla dessa egenheter förutsätta, att språket är minst en generation äldre än det som möter oss i VGL I. Vi komma på språklig väg till bestämdare resultat än på palæografisk: fragmentet är senast från c:a 1250 och representerar västgötskan sådan den var under 1200-talets förra hälft eller tidigare, under det att VGL I uppvisar språket under 1200-talet senare decennier. Jag ser intet som hindrar, att Fr. är samtidigt med den första redaktionen af VGL., hvilken sättes i förbindelse med Æskil Magnusson Minniskiolds lagmanskap.
