Till slut bör jag nämna några ord om den s. k. Hednalagen, som Leffler i en med rätta prisad undersökning i Vitterhets-, Historie- och Antikvitets-Akademiens Månadsblad 1879, s. 24 ff. anser härstamma från samma handskrift som fragmenten. Denna s. k. hednalag känna vi icke från någon fornsvänsk handskrift utan endast i nysvänska kopior: ett aftryck å den sista sidan af 1607 års upplaga af Upplandslagen, en egenhändig afskrift af Olavus Petri i Angsöcodex af samma lag samt från densammes Svänska Krönika. De upplysningar Olavus Petri ger i detta arbete ha jämte det vittnesbörd, språkformerna själfva lämna, brakt Leffler på den ofvan angifna tanken. Det är också onekligt, att slående likheter finnas. Leffler anför följande:
- Den handskrift, hvari hednalagen stått, har allmänt haft diftongen ei t. ex. þeir, heitir, eidganger.
- Handskriften har haft norska språkformer blandade med de svänska. Sådana norvagismer äro ek och iardu. Som sådana kunna och böra säkerligen äfven de nyssnämda orden med ei uppfattas. Norsk form kan äfven det i 1607 års upplaga stående markar för markir vara.
- Handskriften har betecknat ordet maþer med runtecknet ᛘ:
- Handskriften har haft þ omväxlande med ð. Denna viktiga slutsats drar Leffler däraf, att i Olavus Petri text þ och d omväxla med hvarandra i mid- och slutljud, där fornsvänskan i regeln har þ, fno. ð. Sålunda har Olavus Petri med þ: oqueþins, niþingx, iorþu, talaþi, þorþi, baþir (i egenhändiga afskriften: oquedins, nidings); med d: ord, orda, eid-, houud-.
Slutligen anser Leffler det framgå af Olavus Petri sätt att citera — han anger ej ur hvilken lag stadgandet är taget, hvilket han äljest gör, blott att det »i gambla lagböker finnes» —, att stadgandet funnits på Olavus Petri och Burei — utgifvaren af 1607 års upplaga — tid endast i ett fragment af en äljes förlorad handskrift, och detta skulle förklara, huru andra fragment af samma handskrift kunde icke mycket senare i Norge användas som »infattning till räkenskapsböcker från öfre Telemarken», i det att en del af handskriften kommit till Norge, en annan del till Stockholm.
Hvad först de s. k. norska formerna beträffar, sä bör iarðu
