betraktas som en tidigare västgötsk form jag ofvan s. 40 anfört i samband med granskningen af flexionen iorð, iarðar. ek kunna vi jämväl numera anse som inhemskt, se Noreen, Aschw. Gr. § 501 a. 1 och 502. Det förekommer i en 1100-tals- (1200-tals-?) runinskrift å en dopfunt från Hosmo kyrka i Småland (ik) och såsom suffigeradt pronomen i ä. VGL: āk, Noreen, Aschw. Leseb. s. 6 r. 13 samt i medelsvänskan. Marka förekommer i runsvänska t. ex. i Uppland. Det förekommer i Hälsingelagen (afmarka), som företer åtskilliga språkliga öfverensstämmelser med norskan, och Västgötskan ägde som bekant sådana i ännu högre grad.
Leffler har utan tvifvel riktigt sett, att märkliga öfverensstämmelser i skrifvanor råda mellan hednalagens text och VGL-fragmenten, men han har också framhållit, att olikheter finnas, om han än icke ansett dem ha någon afgörande betydelse.
- Hednalagen har en gång relativ-partikeln þer under det att fragmentet brukar i samma funktion er (ær). Emellertid möter äfven i VGL I någon gång þer vid sidan af det vanliga er.
- Hednalagen har 6 ggr þan, men fragmentet däremot þen (det förut som þenn lästa ordet är þeim). Växling af þan och þæn (þen) förekommer i VGL I.
Ännu några skiljaktigheter äro af samma art som de uppräknade och det skall villigt medgifvas, att de ej äro alltför betydelsefulla, i synnerhet som de texter det här gäller äro så korta, att man ej med någorlunda trygghet kan sluta sig till bruket i handskriften i dess helhet. Men det synes mig redan af yttre skäl vara försiktigast att nöja sig med att konstatera, att hednalagen representerar samma språk och skriftmilliö som fragmenten, d. v. s. skriftspråket i Västergötland under förra hälften af 1200-talet, det skriftspråk, som förmodligen om icke bildats så dock utbildats vid redigeringen af den första kända samlingen af de för detta »land» gällande lagliga sedvänjor och stadganden. Det är en möjlighet, att de båda texterna förskrifva sig från samma handskrift, men denna möjlighet förefaller tämligen aflägsen och af tämligen litet intresse. Om hednalagen på 1500- och 1600-talen verkligen stått att läsa i ett fragment af en gammal handskrift, så är det ingalunda säkert, att den handskrift, hvarur den norske ämbetsmannen lösrifvit enstaka blad för
