»I sällskapslifvet kunde man ej träffa en mera underhållande
man än Knut Almlöf. Han medförde dit sitt lynnes rastlösa
Iiflighet, han var en spirituel berättare, fulladdad af lustiga
historier, med ett storartadt minne af alla de löjliga individer,
han stött på i lifvet, och med en förmåga att härma olika
personers tal, som kunde förvåna äfven den, som var van att
höra honom på scenen. Men det var endast i intima kretsar,
han släppte löst sitt skämtlynne — att bjuda honom i ett
sällskap med anspråk på att han skulle vara rolighetsminister
lönade sig ej. Han kunde då vara uteslutande världsman,
och den i sällskapet, som ville höra kvickheter, fick säga dem
själf.» (Georg Nordensvan, dödsruna i Aftonbladet.)
Knut Almlöfs sista uppträdande på Kungl. Dramatiska Teatern ägde rum den 10 april 1897 i »Advokaten Knifving» — en därefter annonserad föreställning af »Farbror Pål» måste på grund af konstnärens sjukdom inställas och gästspelet, som skulle räckt ännu några dagar, blef afbrutet. En månad senare uppträdde han dock som gäst vid Selanderska sällskapet, då han till sist, den 28 maj 1897, på Eskilstuna teater framställde sin oförlikneklige Perrichon, i hvilken roll han alltså tog sina sista steg på tiljan. Så återkom han till Mariefred, där han efter ett svårt och långvarigt lidande afled i sitt hem den 3 januari 1899.
Edvard Mauritz Swartz. K. T. 1 juli 1853—30 juni 1863. K. T:ne
1 juli 1863—30 sept. 1881. Lifstidskontrakt, upprättadt den
1 juli 1864. Tjänstledig på grund af sjukdom under sista
spelåret af sin anställning på ordinarie stat.
Född i Stockholm den 15 febr. 1826. Föräldrarna voro revisorn i kammarrätten Olof Carl Swartz — hvilkens fader var den utmärkte naturforskaren, professor Olof Swartz — och Jacobina Maria Eleonora Lemon. Redan som liten gosse förlorade han sin fader och då han sedermera vid blott 13 års ålder år 1839 ingick vid Kungl. Teaterns elevskola mötte detta mycket ogillande af släktingarna till hans aflidne fader, hvilka voro mycket emot att »en Swartz skulle gå in vid teatern» och att »namnet Swartz skulle läsas på alla husknutar». Hans mor, som var en mycket intelligent kvinna, lade däremot inga hinder i vägen för sonens beslut att ägna sig åt scenen, och
