Delands förträffliga ledning var otvifvelaktigt af stort inflytande på Norrbys utbildning. Efter fem års anställning hos Deland blef han erbjuden engagement vid den af kapten Anders Lindeberg upprättade Nya Teatern vid Carl XIII:s torg, och vid teaterns invigning den 1 nov. 1842 spelade han med i Onkel Adams enaktskomedi »Pröfningen». Han gjorde mycken lycka vid denna scen och förvärfvade sig snart anseende som framstående komiker. Efter Lindebergs konkurs 1844 blef han medlem af det konsortium, som under Torsslows styrelse uppehöll verksamheten å nämnda teater, hvilken från och med 1846 fick namnet Mindre Teatern. Han hade här en stor och omfattande repertoar. Det inhemska lustspelet hade vid denna tid sin mest lysande period. August Blanche författade eller bearbetade den ena pjäsen efter den andra och i dem alla skulle Norrby vara med. Bland hans roller vid denna teater må nämnas Agapetus i »Herr Dardanell och hans upptåg på landet», Jöns Tegelmark i »Stockholm, Westerås och Uppsala» samt Kakador i »Urdur eller Neckens dotter». Då Edvard Stjernström år 1854 inköpte teatern sökte han att genom synnerligen förmånliga engagementsanbud fästa Norrby vid sitt företag, men denne hade samtidigt blifvit kallad att intaga en plats vid Kungl. Teatern, där den allmänna meningen länge ansett att han egentligen hörde hemma. Vid den kungliga teaterinstitutionen var Norrby sedan oafbrutet fästad i nära fyra årtionden. Under denna tid utförde han ett betydligt antal roller, förnämligast komiska biroller, i hvilka hans utpräglade personliga, stillsamma och måttfulla spelsätt gjorde sig förträffligt gällande. Han verkade gärna med små medel, genom ett diskret, men uttrycksfullt minspel, mera antydda än utförda gester och oemotståndligt löjeväckande tonfall. Hans komik var ungefär af samma art som Fredrik Delands, fastän hans rollfack icke sammanföll med dennes. Men han förstod alltid att förläna den till det yttre löjeväckande figuren, som han framställde, en prägel af vek, hjälplös hjärtegodhet, som alltid verkade rörande, stundom gripande. De roller, i hvilka han nådde högst, voro därför sådana i lifvet vilsekomna stackare som Gamle Ekdal i »Vildanden» eller Aslaksen i »En folkets fiende», båda i sitt slag utmärkta typer af förfallna existenser. Bland de rent komiska rollerna må nämnas hans Jeppe Berg i »Erasmus
