offentligt. På det sättet blef den unga markisinnan åter skådespelerska, och den unga markisen såg alls icke med missnöje de guldhögar, som hopade sig mellan lagrarna, så mycket mera som hans maka äfven inom privatlifvet var högt uppburen i de högadliga kretsarna. Oroligheterna i Rom vid denna tid hindrade henne likväl från att regelbundet utöfva sin konst förr än år 1850, då hon tog anställning vid teatern i Turin. Där spelade hon under den närmaste tiden några månader hvarje år, men väckte föröfrigt i hela Italien stormande bifall. Det var dock ej i sitt fädernesland hon skulle få sitt väldsrykte — det fick hon först sedan hon år 1855 uppträdt i Paris, hvarefter det växte med stor hastighet. Rachel hade dittills ansetts som samtidens största skådespelerska. Nu gjorde Ristori henne den äran stridig, ja flera af de förnämsta konstdomarne ställde Ristori öfver hennes stora medtäflerska. Man fann Ristori mera mänsklig och mera sann än den stora franska tragediennen.
Efter de oerhörda triumfer hon skördat i Paris for hon omkring och gaf gästspel i större delen af Europa samt i Nord- och Syd-Amerika. Först år 1879 hann hon på sitt triumftåg till Sverige. Här uppträdde hon sju gånger i oktober nämnda år på Kungl. Stora Teatern som Medea, Maria Stuarda, Maria Antonietta och Elisabetta, regina d'Inghilterra samt som Lady Macbetto i sömngångarscenen i »Macbetto». I alla dessa uppgifter firade hon triumfer; särskildt väckte hennes spel som den hänsynslösa och härsklystna drottning Elisabet den mest stormande hänförelse, som kulminerade i femte aktens dödsscen, hvilken hon utförde på ett öfverväldigande realistiskt sätt; aldrig torde den sceniska konsten kunna framvisa ett moment af mera storslagen och gripande verkan än Ristoris framställning af den ännu i dödskampen om sin makt måna drottningen. Vid hennes sista uppträdande under detta gästspel, hvarvid hon utförde nämnda roll, blef hon af konung Oscar dekorerad med medaljen »Litteris et artibus» i briljanter. Följande år i oktober kom hon åter till Stockholm och uppträdde då sex gånger på Kungl. Stora Teatern som Elisabetta, Lady Macbetto, Giuditta, Maria Stuarda och Medea, och hon rönte äfven denna gång det mest entusiastiska mottagande.
