brev, som han lät åtfölja dikterna, tydligt sagt ifrån, att han icke skrev för guldet, utan för skaparglädjens egen skull. Slutligen bävade han av fröjd vid påskatid ett år, då han i den lilla tidningen äntligen fann, att det sista försöket krönts med framgång; där hittade han nämligen sin dikt, Längtan till våren, särdeles prydligt uppsatt över två spalters bredd. Bengt var lycklig, och han förstod den tydliga pekningen från Apollos finger. Han lät nu violoncellen vara och fröjdade sig bredvid skolstudierna i all hemlighet med sina vers.
En dag gav verkligheten med ett rytande tillkänna för Bengt, att han befann sig på jorden, och att denna av honom krävde arbete och svettdroppar. Fadern dog, och dödsfallet skakade familjen häftigt; systern kom ut i världen, och innan Bengt för sig själv hann klargöra, hur det hela hade gått till, befann han sig en dag sittande på den lilla redaktionen, dit han en gång insänt sin poesi, sysselsatt med att skriva notiser om hästar i sken och om nedstörtade brevduvor. Fastän verkligheten tutade i den unge mannens öron, att han icke räckte till i en konstnärlig tävlan, och fastän Bengt på redaktionen röjde goda anlag för yrket, visade sig vara mera utåtvänd än han själv visste, mera piggögd, vaken och arbetsam, växte ändå sakta fram en grämelse över ett förfelat liv. Ibland tänkte han med smärta på hur violoncellen blivit förskjuten, ibland med grämelse på hur vardagens id bortjagade poesiens alfer ur hans hjärta. Han kände sig snart som ett brustet geni, en dräpt drömmare, som kunnat förvärva ärans krans, om icke fattigdomen tvungit honom att intressera sig för dömda lösdrivare, jubilerande postmästare och tillgången på potatis.
Till de olika platser, Bengt sedan kom på sin färd, släpade han violoncellen med sig — liket efter en av hans krossade illusioner — och i sin handväska medförde han alltid ett paket, som vilade mellan klädesborsten och hårvattensflaskan, och som innehöll ett flertal dikter. Ty drömmen om lyran ville Bengt icke släppa.
I den stad, dit han och violoncellen nu hunnit, kom han för första gången i livet att trivas med sitt arbete.
Redaktören var en vis, tystlåten äldre herre, som tidigare varit riksdagsman; notischefen, en fet, hetlevrad medelålders man, som ofta fräste, men som icke menade något ont, när han kallade med-
7
