Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

arbetarna för ”en djävulorisk varelse” eller ”en idioters Förste av herkulanesiska mått”, och de övriga kamraterna voro hederliga och hyggliga, men litet oroliga människor, såsom journalister ofta äro. Understundom talades på redaktionen misstänksamt eller hädiskt om författare, särskilt om lyrans män, varför Bengt noga aktade sig för att röja sina dolda strävanden. Dock beslöt han sig vid ett tillfälle att på ett listigt sätt överbevisa kamraterna om, att bakom en reporters gråa vardagsrock en lyrikers röda hjärta kunde klappa, och han tog det naiva steget — Bengt blev alltid naiv, så snart han påverkades av sina lyriska framtidsdrömmar — att anonymt per post inlämna en dikt till notischefen. Dikten, som kallades Junker Morgonröd, var ett särdeles oklart och larmande stycke, vari skalden sökte skildra ungdomen, som rider ut i morgonrodnaden, het, stormande, tapper, med djupt förakt för guld, men med hängiven kvinnodyrkan och skönhetslängtan.

Rid ut, rid ut, Junker Morgonröd,
i den vinande vinden, som biter i kinden,
och svinga ditt svärd till ett blänkande slag!
Mången skönlockig mö uppå kransade ängar
mången stingkyss dig ger, mången sugande blick,
där du hälsar på färden i riddareskick.
Ingen rast! Locka krämaresjälar med pengar,
så drag till för din dröm med ett glimmande stick!

Bengt avvaktade med ett självsäkert leende de utrop av beundran, som skulle undslippa den lille fete notischefens läppar, när han genomögnade dikten och läste den högt för de församlade redaktionskamraterna. ”Se här ett verkligt bra versstycke”, skulle han säga. ”Den här dikten tar vi naturligtvis in, den är helt enkelt utmärkt.” Bengt skulle då med en triumferande min röja sin anonymitet. Men den unge mannen hörde icke ett ljud yttras efter postens ankomst, och dagen gick nästan till ända, innan notischefen, kliande sig i bakhuvudet, och med ett uttryck av komiskt allvar i ansiktet, steg ut ur sitt rum, högtidligt utropande:

— Vid Polypen, den Oantastlige! Nu börja vårdikterna komma. I dag insusade en, som heter Junker Morgonröd. Det är något

8