Metspönas spröt stucko ut från ekans akter, där Cello satt och betraktade den vackra insjön. När den nykläckta solen helt litet värmde hans rygg, kände han för första gången i dag, hur det drog i ögonen, medan en rysning och en gäspning samtidigt infunno sig. Solen steg under en sakta dallring högre över träden, och nu var sommarmorgonens förtrollning förbi, men en annan skönhet hade trätt i den förras ställe. Det låg något friskt och medvetet i denna nya tavla; den andra hade mera varit som en dröm eller en hägring, icke att förstå, endast att känna och gripas utav.
Sakta gled ekan förbi den i mitten på sjön slumrande gröna holmen, då Pensionatskurken i detsamma håller upp att ro.
— Å, sjötärnorna, se! viskade han.
Tvenne vita fåglar svävade ner i vida bågar och trippade ut på ett par stenar vid holmens strand. De sutto nästan intill varandra.
När Cello rörde sig i båten, viskade Pensionatskurken på nytt:
— Stör dem inte! Se!
Det var bara tvenne vita fåglar mot en mörkgrön grund, och de sutto invid varandra, medan solen gick upp över en liten sjö. Det var det minsta möjliga, så enkelt och beskedligt alltsammans, men de båda naturdyrkarna stirrade på tavlan, så länge fåglarna ännu dröjde kvar. Snart flögo de åter med matt smällande vingslag ut i nya bågar över vattnet, och Pensionatskurken fortsatte att ro, tills de kommo till den utsedda platsen; ekan lades stilla i kanten till en ljusgrön vass, och fiskarna maskade på sina krokar och kastade ut.
När detta var gjort, framtog Pensionatskurken en liten läderplunta och hällde i dess till dricksglas inrättade kork av nickel en konjak, vilken han räckte åt Cello, som med artig min mottog ynnestbeviset. Drycken blev som till en mask, hoplänkad av milda solskensglöder, och denna mask ormade sig vänligt ned i hans inre. Sedan stinsen utfört samma betydelsefulla ceremoni för egen räkning, sköljt bägaren med ett plask i vattnet, vilket råkade i svallning som en upprörd ocean strax invid ekan, log han hult mot solen, mot kamraten och mot sjön och grönskan runtomkring. Han hade avlägsnat glasögonsskärpan från anletet, och blickens
118
