uttryck var av en mild höghet. Hastigt drog han upp sitt spö och en fet abborre sprattlade på kroken.
— Aj, sade Pensionatskurken. Nu hava vi öppnat mitt hav, mitt blåa Adria!
Sedan den välkomne gästen nedsläppts i en vattenbehållare, lade stinsen ett ögonblick spöet, stack en snugga i munnen, tittade åter blitt omkring sig, tog så pipan ur munnen och sjöng med en något sträv röst, men med riktig tonträffning:
Opp Amaryllis,
vakna min lilla,
vädret är stilla,
luften sval…
När han sjungit denna första strof, med vilken han för stunden nöjde sig, halade Cello in sin första abborre, som daskade honom på munnen med hal och våt kropp. Drypande i ansiktet, men lycklig, fångade han in det våta offret i båten.
Pensionatskurken utbrast:
— Förlåt, o, min broder, att jag sjöng! Men jag plägar alltid sjunga den där sången varje gång, jag börjar att fiska en sådan här vacker sommarmorgon. Det är inte för själva sångens skull, förstår min ädle broder, det är därför, att visan för mig sammanhänger med metspöt, precis som om den vore en rev, och med sommarmorgonen, precis som om den vore solen själv. ”Vädret är stilla, luften sval…” Vid Zeus! Är det inte märkvärdigt ändå, vad det är grant — och vad det är riktigt sedan…
Fiskelyckan gynnade under den närmaste timmen de tvenne herrarna i ekan. Allt friskare blånade vattnet, och allt djupare vaggades Cello in i naturglädjens ro och lycka. Det föreföll honom som om han aldrig bort vara någon annanstans än här, och med den barnsliga och nytra vaksamhet, som särskilt är förbehållen den ovane söndagsfiskaren, granskade han sitt vaggande flöte i rött och vitt, hypnotiserades av dess skenbara flykt på vattnet, medan det i själva verket var alla de små krusiga böljorna, som bedrogo hans öga vid sin snabba och blänkande färd. I djupet
119
