av bröstet kände han en sprittning, när plötsligt flötet dök. Hade han haft bottennapp och kunnat i ljuset uppdraga det sjunkna Atlantis, skulle han väl icke ha känt en starkare och livligare spänning. Denna milda feber liknade något febern vid ett annat slags fiske, som han för stunden personligen icke tog del uti, och som blåsten, vattenglittret och grönskan redan kommit honom att glömma. Men detta var dock en sval feber, som styrkte hans nerver och gladde hans sinne.
Åter slog en abborre honom kring haka och mun och fläckade hans vita skjorta med vattendroppar. Ett par mattröda fenor lyste mot det gnistrande gröna; det var som om han ur det kalla djupet dragit upp ett stort, levande smycke.
Nu kisade Cello i vila och väntan över till andra stranden, som låg badande i ett blekt solsken. Två flickor skönjdes på avstånd; de vandrade under prat och gnol varsamt ut på ett par stenar. Deras kroppar skeno bländande vita i morgonglansen.
Cello rörde sig ett slag i båten, ty han tyckte sig åter förmärka napp.
— Stilla, varnade Pensionatskurken, se! Det är ett par små bondflickor, som går ut i vattnet så tidigt på morgonen.
Detta var ett stycke av det gamla goda paradiset en frisk morgon, då solen sken och fåglarna kvittrade, då allting var nytvaget och rent, inga vågor uppgrumlade och intet grönt förbränt av eld eller torka. De båda flickorna lekte som sjötärnorna nyss, medan ekan sakta vaggade vid de gröna vassarna.
Pensionatskurken tände sig en ny pipa, och röken gick endast obetydligt på sned upp i luften i en ljusblå virvel.
— Jag bliver nog en smula barnslig om morgnarna, sade han, och hade jag icke ett metspö i hand, så kanske jag hade en penna, och hade jag en penna, så skreve jag säkerligen oläsliga dikter på papper. Asinus ad liram! Nu är min lyriska ventil dels en tobakspipa och dels ett metspö samt min härliga sång.
Han började åter att hest gnola:
Tag dina metspön,
revar och dragen!
Nu börjar dagen,
120
