skynda dig!
Söta min lilla,
tänk icke illa…
— — — — — — —
Det hade blivit varmt och gott på vattnet i vassarnas lätta skygd; vågorna kluckade sakta omkring ekan, och det var söndag. Cello kände, att det var söndag, men han hörde inga kyrkklockor ringa utan bara den svaga klämtningen av vågorna och sången från skogen, där den stod, än svart och grön, än grå och ljus, en välklädd församling under den mörkblå tempelkupan, välvd i romansk stil, med fullt av små svävande, runda molnänglar i taket och ett stort Gudsöga, som strålade och värmde.
Men åter blev det vardag, och dagarna runno hastigt undan på pensionatet Koludden.
Allt upprullades i enlighet med vad den demoniske Pensionatskurken förutspått; Cello fick promenera med damerna och skydda dem mot obefintliga ormar, han fick följa dem till badet, taga emot nipperna, bevittna tittningarna och gå till vila bakom busken. En dag mötte herr Erlandsson, som kände sig något modstulen, den vise Pensionatskurken i närheten av ett grått båthus vid stranden. Denne bar ett väldigt abborrknippe i handen på en klyka och såg med en vetenskapsmans forskande blick på journalisten, sägande:
— Du lider, o broder! Men snart bliver du ledig. Ty i dag har en ny manlig gäst jämte några äldre damer anlänt till Koludden. Den manlige gästen måste övertaga din roll. Vi skola väl hava ordnade avlösningsförhållanden liksom vid mitt högt ansedda kommunikationsverk.
— Nya gäster, undrade Cello, och vandrade över den nedtrampade gräsmattan upp till husets huvudingång i avsikt att söka klarhet.
Som solen tillfälligtvis gått i moln, och regn kunde befaras, sutto damerna under den rymliga verandans tak. En herre presen-
121
