De två livsfriska damerna och fröken Eleonore Pylman hade klättrat upp på en liten blomsterkrönt sluttning mittemot, och fröken med silkesluvan modulerade sakta på handklaveret, medan den andra i sjömansblusen yrt klappade i händerna efter en fjäril.
— Inte röra fjäriln, Sonja, ropade förebrående fröken Pylman. Låt det vackra livet leva, såsom du vill leva, och såsom jag vill leva!
Pensionatskurken, som satt mitt i soffan, iakttog med en filosofs blick hela den förledande scenen, under det han rökte stora ringar, i vilka en jätte kunnat sticka in huvudet. Då och då blickade han även på damernas nya tillämnade offer, som förbindligt men något skyggt betraktade de tre gracerna.
Det går sakta men obevekligt, tänkte han. Varium et mutabile semper femina!
Han steg hastigt upp från soffan och tog av sig hatten.
— Jag skall titta på en liten ryscha jag har, förklarade han vid avskedet. Följ med du, sade han till Cello.
— Hall-å, ropade damen med handklaveret. Arkitekten stannar hos oss, arkitekten stannar hos oss!
Cello kände redan frihetens sötma. Med steg, som sjöngo i marken, vandrade han nu, medan solen sakta sjönk, vid Pensionatskurkens sida ned mot vattnet, som blekblått skymtade bak träden.
— Välsigna arkitekten, broder, sade Pensionatskurken. Om hans uppträdande här på platsen ville jag med de gamla säga: Deus ex machina! Fritt översatt: oförmodat uppträdande av arkitekt, som giver en intrasslad sak en lycklig vändning.
Efter ett par timmars utflykt förde den lilla farkosten i kvällens svalka de båda djupsinniga herrarna över det månstrimmiga vattnet till pensionatet Koluddens strand. När de kommit i land och på något avstånd passerade den stora bersån intill byggnaden, vilken nästan låg dold i skymningen, hörde de oväntade ljud av människostämmor. Stinsen hejdade ett ögonblick sin följeslagare. De igenkände genast rösterna av damen i den gröna silkesluvan och fröken i blå sjömanskragen men därtill en mansröst, som tycktes berätta något, varvid uppstod ett fnissande, åtföljt av ett ”sssssss!”.
— Det är bara arkitekten och damerna, sade stinsen, och fort-
123
