På morgonen hälsade tant Klara Karl Ludvig med ett friskt och öppet ”godmorgon” genom sängkammardörren.
— Har tant Klara sövet gött, skrek Karl Ludvig artigt till svar, under det att han drog strumporna på sina kraftiga och raggiga ben.
— Tand för tunga gör helbrägd lunga, svarade tanten från herrummet. Och därför är det väl bäst, att jag tiger. Men vi kan ju talas vid sedan, Karl Ludvig, tillfogade hon.
Därefter blev det tyst i Karl Ludvigs herrum ända till det ögonblick, då tant Klaras kraftiga steg började genljuda på golvet. Karl Ludvig förstod då, att Skräcktanten var färdig, och han längtade ivrigt efter att hon skulle förklara betydelsen av det mystiska ordspråket, som tycktes varsla om nya obehag. Liksom en man, som väntar på sin dom och så snart som möjligt vill höra den uppläsas för att sedan få sjunka tillsammans, dö eller vad som helst, drogs Karl Ludvig nästan magnetiskt ditin. När han ansåg tiden vara inne för en knackning på dörren, lät han den beslutsamt ljuda.
— Stig på, inbjöd tant Klara.
Karl Ludvig fann Skräcktanten något blekare än under gårdagen, och hon utförde vid anförvantens inträde en av sina mest raffinerade konster med ögonen. Till att börja med kunde Karl Ludvig alls inte upptäcka några ögon, utan endast tvenne strimmor, och helt sakta växte dessa och vidgade sig, varefter de stora ögongloberna, som tycktes vilja rulla ned på mattan med dödsskrämmande vitor omkring, trängde sig fram, alltunder det de svarta pupillerna stirrade.
— Å tant Klara mår, frågade Karl Ludvig, fast han själv fann frågan både löjlig och överflödig.
— Fagra ord mätta icke magen, började tant Klara, men jag skall väl först hälsa godmorgon.
Och Skräcktanten tryckte kraftigt Karl Ludvigs framsträckta hand. — Endellertid, fortsatte hon… Du var inte hemma i natt, för jag ropade, men något svar kom det inte. Nå, var och en är herre i sitt hus. Jag har inte kunnat sova, jag vet verkligen inte vad det är för konstigheter i dina rum. Här spelas till långt in på natten, och en karl smyger omkring och knäpper med fingrarna eller
131
