skådespelarbegåvning, och för övrigt skulle knappast någon sådan ha hjälpt hos farbror Nicklas, emedan denne tydligen ägde en fenomenal skicklighet i att hålla tillbaka människor, som ville låna pengar av honom. Karl Ludvig var häpen över detta, först och främst häpen över otacksamheten och sedan över den djävulska metod, Jägmästarn använde för att blåsa bort allt tal om detta slags affärer.
Karl Ludvig fick intaga en god frukost.
— Välkommen i mitt tjäll, pojken min, hälsade Jägmästarn vid helan.
— Skål, fabbro, svarade Karl Ludvig, som så fort supen halkat ned, sökte överraska herr Nicklasson genom att hastigt yttra:
— Hör nu…
— Du tycker om svinfötter, min gutt! Här har du saltade och där har du griljerade. En liten halva!
Härefter ledde herr Nicklasson samtalet in på sin rörelse, ojade sig en smula över de dåliga tiderna men yttrade sedan helt optimistiskt, att man finge göra utav sakerna vad man kunde och se framåt samt akta sig för att se tillbaka.
— Hör nu…
— Men du, Karl Ludvig, du som är stadsbo — nu skall du se, att vi här på bondbygden också kan göra fina charkuterivaror. Vi säljer på eran fina stad, du!
När Karl Ludvig hade lagt den ena handen över den andra i det ögonblick, då herrarna reste sig från bordet, och på detta sätt visat sin tacksamhet mot alla goda gåvors givare, vände han sig till Jägmästarn med en liten bugning och sade:
— Tack, fabbro Necklas för go mat å dryck. Jag kommer emellertid för att…
— Hälsa på mej! Du hederspojke! Tala inte om mat och dryck. Du kan väl begripa, att jag vill ta emot dej hederligt för all hygglighet, du har visat emot mej. Men nu skall vi, fanden besitta, titta på mina marker, mitt slakteri och min lilla granna affär. Tjo!
Och han slog Karl Ludvig kraftigt på axeln, så att denne kände sin mage skaka. Härefter ledde han ut den överrumplade anförvanten till ett stall, där Karl Ludvig fick se på blanka hästbakar
212
