och vajande svansar, vilka snärtade fram och åter för att få bort flugor; därefter fick han lukta på den stora svinstian, där rosiga trynen bökade och smackade i väldiga tråg, sedan fick han se slakthuset, där den enarmade och röde herr Helgesson, mumlande förbannelser, avlivade en liten kalv, varefter Jägmästarn med ögon, som strålade av triumf, förevisade honom sin lilla vackra charkuteriaffär. När Karl Ludvig kom in i denna, kunde han icke låta bli att smacka med tungan. På de vita väggarna hängde vackra, skära korvar; infernaliskt väl utskurna köttstycken voro smakfullt placerade på marmordisken, och de finaste skinkor och syltor doftade så ljuvt, att Karl Ludvig, fastän han knappast åter kunde vara hungrig efter promenaden, kände sig mera än sympatiskt stämd mot den lilla prydliga affären. Den intresserade resenären tänkte, att han väl vore förlorad, om han icke koncentrerade sig på sitt ärende, men hur det nu var, orkade han icke mer än en gång till bringa lånefrågan på tal.
Detta sista försök planlades med en för en så bottenhederlig man som Karl Ludvig ovanlig list och fintlighet. Nu skulle han börja med att tala om korvarna, låtsandes som om han icke ämnade sysselsätta sig med något annat, än vad han såg omkring sig, och så plötsligt rikta en snabb stöt mot farbror Nicklas hjärta och plånbok.
— Ett rektit grant charkuteri, sade Karl Ludvig helt stilla. Så fina körvar där hänger! Jag skulle nog be fabbro om ett par körvar, om jag inte tänkte be om någet…
— Lisa, dundrade Jägmästarn på ögonblicket, ta ner… vill du ha rökt eller kokt medvurst, gutten?
— Nej, jag säjer, flämtade Karl Ludvig i en iver, som om han sökt springa fatt ett tåg, jag säjer, att jag skulle be fabbro om en körv eller e sylta, om jag inte… som fabbro vet…
Med en fenomenalt snabb rörelse sände emellertid Jägmästarn, vars målvaktsegenskaper nu firade lysande triumfer, den hotande bollen i väg just i rätta ögonblicket.
— En sylta också, Lisa, ropade han med åsklik röst. Något skall du ha, pojken, för allt du hjälpt mig. Slå in det vackert Lisa!
När Karl Ludvig efter en stund avlägsnade sig från Jägmästarn,
213
