hade han med sig på färden ett större paket, innehållande en kokt medvurst och en rökt sådan, vilka trängdes med en randig sylta. Det sista Karl Ludvig hörde, då han stod i begrepp att lämna gårdens grind, var en förbannelse, utslungad av Jägmästarn mot den enarmade slakterimannen:
— Hut, din krabbsaltare! Men tacka din gud för att ja ä vid gott lynne…
— I är värre än fan själv, men lämnar jag eran affär så vet jag, att I går i putten, för I kan inte själv hålla reda på…
Pang!
En tom ölbutelj singlade över gården och krossades mot de knaggliga stenarna. Karl Ludvig avlägsnade sig skyndsamt mot stationen, behärskad av de sällsammaste känslor. Han kände sig dels hugnad och vänligt omhändertagen och dels utsparkad av den egendomlige anförvanten, vars genialitet Karl Ludvig dessutom icke kunde låta bli att beundra, medan han köpte biljett till nästa lånestation.
Pensionatskurken, som expedierade biljetten, blickade skarpt på de skära paketen, Karl Ludvig bar under armen, när han med sakta, guppande gång lämnade biljettluckan.
Min fete broder har försäkrat sig om mera ambrosia, tänkte Pensionatskurken. Esse oportet ut vivas, non vivere ut edas!
Karl Ludvigs nästa besök gällde tant Malin, den tunna, svartklädda och sura dam, för vilken han en gång förklarat betydelsen av det mystiska ordet ”tips”. Han erinrade sig nu, att tant Malin tyckt, att ordet lät, som när man lockar på höns. Åja, nog hade de lockat på hönsen alltid, men vilka svarta och stinkande ägg hade icke dessa förbannade fjäderfän värpt åt delägarna i den Gyllene triangeln! Dock hade tant Malin icke blott blivit skonad från förlust utan tvärtom lycklig vinsttagare, varför hon alltså borde vara tacksam och hjälpa sin i bekymmer komne släkting, som så lyckosamt gått henne tillhanda.
Trots vad som nyligen passerat åkte Karl Ludvig i en tämligen hoppfull sinnesstämning bort till tant Malin i Okna Brätthult,
214
