— Men vad är det du har i paketen då, frågade Första fiolen med en viss otålighet.
Utan att säga ett ord uppvecklade nu Karl Ludvig de olika paketen, varvid en behaglig doft av rökta charkuterivaror spred sig i hans trevna lägenhet. Slutligen fiskade han i fickan, liksom överraskad över att något föremål ännu låg kvar därnere i djupet. Med en min av smärta och besvikelse drog Karl Ludvig fram Cellos lyckobringare, hästskon med den halva sömmen.
— Där ser du själv, fräste han nästan vredgat till Cello. Där ser du själv, att inte dä hjälpte. Och dä hjälper inte heller å drömma om hästar, som jag gjorde. Vänta, dä ä ju så sant! Jag kan undra, va dä va för någet i paketet, som di uschlingarna ga mej hos fabbro Daniel.
Paketet befanns innehålla ett stycke rökt hästkött. Det blev tyst i rummet under en minut. Karl Ludvig tog utmattad plats i sin spökstol, som sprakade och raspade, när han satte sig ned. Ovanför hans huvud gled en vit svan på ett spegelklart vatten i sommarkvällens rosiga lugn — Karl Ludvig hade erhållit en kopia av sin släktings omstridda målning — och på bordet framför honom lågo alla de nyttiga gåvorna. Cello stod och stirrade med ilskna ögon på den falska svanen, som han alltid tyckt varsla om ofärd; härifrån irrade hans blickar till bordet med matvarorna, och slutligen stannade de på Karl Ludvigs breda anlete.
— Karl Ludvig, sade han, hur var det? Hade du inte en släkting, som var mycket rik?
— Jo, svarade Karl Ludvig tonlöst.
— Varför — om du ändå skall försöka dig hos släktingar — varför försöker du dig inte på att skriva till henne?
— Aldrig, svarade Karl Ludvig med en osedvanlig kraft och bestämdhet. Aldrig!
— Du menar väl inte Skräcktanten, inflickade Första fiolen och grinade.
— Det menar jag. Jag menar fröken Klara, svarade Cello aktningsfullt.
— Aldrig, brakade det åter löst från Karl Ludvig. Aldrig!
— Broder, yttrade Cello, läggande sina ord så vänligt och
227