övertalande han kunde. Broder! Du vet väl att jag och Thure gjort allt vad vi har kunnat. Genom tillfälliga lån —
— Tillfälliga, inföll Första fiolen. Ja, det kan man kalla dem för! Bara ett tillfälligt lån, sa han, som nallade biskopskräklan.
— Vi tänker i alla fall betala dem tillbaka, fräste Cello, som blev störd i sitt välberäknade anförande. Jo, Karl Ludvig! Det är något, som säger mig, att när det är som värst, så vänder sig hjulet, och jag inbillar mig verkligen, att den där tanten, som du i alla fall visade så stor gästfrihet, har dig i gott minne.
— Aldrig, röt Karl Ludvig.
— Utom det, fortsatte Cello, att hon blev vänligt mottagen i ditt hem, har du också gjort henne andra tjänster…
Karl Ludvig blickade med förvåning upp på vännen.
— Dä har jag då vesst inte, sade han.
— Jo, min bror, det har du, svarade Cello. Du nekade att placera pengar åt henne i Västerviks Sågblad, och detta vid ett tillfälle, då hon alldeles säkert skulle ha gjort förluster, om hon fått sin vilja fram. Bör hon inte vara tacksam för det?
— Jag neka henne, därför att jag inte töckte om henne. Dä ä sanningen, bekände den hederlige Karl Ludvig. Hade ja älskat henne, så hade ho…
— förlorat tiotusen kronor, lät det från den förrädiske Första fiolen. Det kan man kalla för kärlek, det!
— Ja, men, fortsatte Cello, ja, men! Hon är säkert tacksam, för att hon slapp förlora. Hon vore väl ett odjur, om hon inte vore tacksam för det. Skriv du till din tant och bed henne hjälpa dig med en summa på ett år eller så.
— Thure kan skriva till sin pappa, töcker ja, sade Karl Ludvig.
— Aldrig, svarade Första fiolen, härmande Karl Ludvigs röst.
Cello blev ivrig. Han var i afton blekare, än han brukade vara, och nu lutade han sig fram mot Karl Ludvigs ansikte med ett fanatiskt uttryck i ögonen.
— Gör det du inte kan, säger skalden. Han säger med sina bittra och sköna ord så här, fortsatte Cello. Hur var det nu? Jo så här, säger han:
228
