— Thure skulle försöka att vara mera äregirig, tycker jag, brukade den gamle filosofera. Han spelar ju på sin fiol och sköter sin plats, men han är för slarvig. Och så — de välsignade fruntimmerna!
Herr Borg hyste dock en hemlig stolthet över att hans elegante son hade tur hos det täcka könet, ty själv hade han ansetts som en icke oäven damernas kavaljer i sin ungdom. Nu väntade herr Borg på att Thure alltmera skulle stadga sig, och han försummade aldrig att mana honom till klokhet, eftertanke och arbete men hade börjat vägra honom alla extra bidrag i penningväg. Herr Borg tyckte, att sonen vid sina tjugusju år skulle kunna stå på egna ben.
Den idoge lanthandlaren ledde själv sin betydande affär, men om somrarna återgick han gärna till sitt ungdomsarbete att gräva i jorden, och den gamle, ganska originelle mannen var en stor naturdyrkare. Han var en så stor blomsterälskare, att han icke kunde fördraga höstens och vissnandets tid, och han hatade de farliga larverna och de lömska frostnätterna, som med sin andedräkt kom allt det sköna att hastigt svartna och dö. Därför spelade larverna och frosten en viss roll i de regelbundet återkommande dispyterna om livets mening och de högsta tingen. Diskussionen hade emellertid för ögonblicket kommit något på sidan genom herr Borgs plötsliga inblandande av profeten Elias i samtalet.
— Elias var en stor gudsman, hördes åter den entoniga rösten. Han var rikt utrustad av anden. Därför ville Herren gärna också hämta sin store profet i den brinnande vagnen.
— Elias kände inte motorn, invände gubben Borg med vetenskapligt allvar. Men han hade något annat i stället. Visst tror jag, att han var en troende. Det nekar jag inte till. Men det kan också hända, att skriften har menat det där med Elias som en symbol. För resten är människorna högfärdsgalna, herr Thun, för i själva verket är de inte mer än myror och potatisar. Bara myror och potatisar. Människorna ska vara ödmjuka, och de ska inte inbilla sig, att de ha någon undantagsställning. Hundar och katter då…
— Sssss — lugnade vattenkannan, medan strålarna läskade några törstiga blad.
251
