Snickarmästaren laddade en stund bakom staketet och sköt:
— Herr Borg vill jag inte likna vid en katt, för herr Borg har en levande ande, men det har inte en katt. Människorna ha ingalunda hittat på Herren, utan det är han, som i sin godhet har hittat på människorna.
Herr Borg, som i detta ögonblick ur det oljiga piphuvudet sög en så kallad länsman i full fart ned i halsen, hostade och spottade, varefter han något irriterad fortsatte:
— Jungfrun i det gröna, som nyss stod så vacker, har blivit förstörd av något sattyg. Jag kan inte tycka, att det är vist, att något så grant blir förstört. Nej, herr Thun! Vi får nog tala om livsdugligheten i stället. En potatis är livsduglig, och då är det en bra potatis, en annan potatis är inte livsduglig, och då är det en dålig potatis. Det är på livsdugligheten det beror. Vad naturen beträffar, så vill jag verkligen kalla den för en gud, ser herr Thun.
— Sssss — inföll återigen vattenkannan och svalkade den fördärvade Jungfrun i det gröna.
Herr Thun använde för ögonblicket trädgårdssax, och den smällde och klippte, som om den velat i småbitar sönderklippa gubben Borgs något osammanhängande anförande.
— Då är väl en vacker och livsduglig människa en gud också, och jag är en, och herr Borg är en gud. Nej, herr Borg, det är som det är! Gud har i sin allvishet skapat jorden med allt vad däruppå är, och han har inblåst i människan en levande ande för att människan skall leva på jorden till hans ära och tjäna honom…
— Jag menar, avbröt herr Borg, att människan inte skall göra sig för stor i den stora naturen. Se, naturen är det viktigaste.
— Men eftersom synden är kommen i världen genom syndafallet, ty kvinnan frestade mannen med äpplet och han åt…
— Äpplet är en symbol, förklarade gubben Borg och vände huvudet mot grinden, som just nu gnisslade.
Den unge bokhållaren med det mjölpudrade ansiktet blev synlig.
— Det är en fröken som vill tala med grosshandlaren, upplyste han, i det han med manligt behag svängde skärmmössan.
Herr Borg ställde ned vattenkannan och kisade över glasögonen ut i skymningen. Nu framträdde en tämligen småväxt, prydligt
252
