— Det räcker väl inte med att vara god här på jorden. O, käre Fogel, vad du är god!
Ordet god kunde bland dessa krigare och tvivlare understundom uttalas på ett speciellt sätt, som luktade något av svavel.
— Du skall inte vara på jorden, käre Fogel. Du är en ängel. Men du trasslar alldeles in oss med dina vingar. Vi önskar, käre Fogel, att fan måtte ta dej, hette det ibland.
Men Fogel log milt, vevade med armarna, oförtrutet fortsättande sitt ledsamma arbete, skrikande på sammanhållning och kollegialitet, medan kamraterna uppmärksamt betraktade vidundret med blickar, i vilka ironi, verklig högaktning och humor blandades i en stråle.
En eftermiddag hade den kollegiale och varmhjärtade bror Fogel kluvit sin person i fyra delar, var och en försedd med ljust helskägg, skallig hjässa samt blåa ögon, och en av dessa delar hade han sänt till kvinnokongressen i läroverkets aula, en annan till Hantverksinstitutet, där han lyssnade till ett föredrag om garveriindustrien i forna dagar, en tredje till fröken Lundin-Blewes dansafton samt den fjärde till Hotell Svanlunds kafé, där denna sista del av Fogel hade i uppdrag att intaga en kopp kaffe å egna och de andra upptagna delarnas vägnar. När kaffet omsider blivit framsatt till herr Fogel, gjorde den rödhårige hovmästare Edelberg ett litet salongsakrobatstycke med sina rörliga händer, varefter han diskret frågade:
— Sett revyn, redaktör Fogel? Inte så?
Bror Fogel svarade, att han verkligen hade sett den, och uttalade som sin åsikt, att den blivit bättre efter ändringarna.
— Herr Edelberg är ju skapare av det lokala inslaget?
— Pja, hjälper till med ett och annat bon mot, en och annan liten idé. Ligger mera för scenen själv än för det litterära författarskapet. En kollega hm… Herr Erlandsson. Hm. Mycket talangfull.
Med en solidarisk blixt i ögat, som nästan bländade den rödhårige hovmästaren, utropade den varmhjärtade och omtänksamme bror Fogel:
— Vasa? Hörde jag rätt? Det är ju en full-kom-lig skandal, att det inte blivit omtalat. Sätter sitt ljus under ena skäppo förstås…
