Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/339

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

En morgon vaknade Cello ganska tidigt och i ett ovanligt ljust lynne, alstrat av beräkningar över den snart avslutade revysejourens författarvinst, som inom kort skulle ligga i hans händer. Dessutom gratulerade han sig till att ha lyckats bibehålla sin anonymitet, ty lokaliseringen av revyn var just ingenting, över vilken Junker Morgonröd kunde känna sig tillfredsställd, varför också Cello alltid med ett grymt leende i sitt kyrkängelsansikte brukat säga för sig själv:

— Lagern åt hovmästarn, men guldet åt mig.

När han nu som bäst låg i sängen, hörde han, hur morgontidningen stoppades ned i hans brevlåda, och han tog ett skutt ur bädden, hämtade tidningen och började ögna igenom den med den snabbhet, som är journalisters sed och vana. Efter en liten stund upptäckte Cello, att det stod något alldeles särskilt i tidningen, något, som gjorde, att håren ett ögonblick sökte resa sig på hans huvud, medan en hetsig rodnad brände honom i ansiktet. Medan han läste den så hedrande artikel, vari en lagerkrans flätades kring herr Bengt Erlandssons panna, hade Blamageguden med sin kinematograf och hans dubbelgestalt Kontrollanten kommit in i rummet för att avlägga en ovanligt tidig morgonvisit.

— Åjåjåj, sade Cello och skiftade nu färg. Vem kan det vara, som har… Det är människoälskaren, fräste han plötsligt. Det är Fogel! Ve över sammanhållningen och kollegialiteten! Käre Fogel, du är en ängel — men må fan ta dej, käre bror Fogel!

— Gratulerar, hördes i detsamma Kontrollantens friska röst, varefter den sedvanliga bildförevisningen vidtog.

När den numera ryktbare men djupt generade Cello samma dag fick se Första fiolen tillsammans med Bratscha på gatan, trodde han till en början, att han alldeles tog fel, och eftersom han hade de båda herrarna framför sig, måste han söka upphinna dem för att kontrollera deras ansikten. Ju mera Cello närmade sig dem desto säkrare blev han på att ha sett rätt, men han blev också allt häpnare över den livlighet och det gemyt, som utvecklade sig under samtalet mellan dessa båda kvartettbröder, som

335