— Det, som Negern viska, lät precis som ”vaddingdom”, fast jag aldrig nånsin i hela mitt liv har hört eller sett ett sådant ord, men jag beslöt mej för att säga det inuti mun och hoppades, att det skulle låta likt det, som Negern menade. Men då sa extralärarn ju, att jag skulle tala tydligare. Vad skulle ni ha tagit er till?
— Vi skulle ha tegat, lät det nästan samtidigt från de tre musketörerna.
— Det kunde jag inte, när jag en gång hade sagt ordet, för då hade jag ju måst förklara mej, och då hade Negern åkt fast för viskningen.
— Det är rätt, sade d'Artagnan.
— Negern måste skyddas, bekräftade Portos i ädel ton. Det var rätt.
— Nå, se där, sade Aramis med sin klagande, barnsliga röst. Se där! Det var därför jag försökte mumla det en gång till, och det var då extraläraren tvingade mej att gå fram till tavlan och skriva ordet. Jag hade aldrig tänkt på, hur det skulle ta sej ut i skrift, så jag blev riktigt förskräckt, när jag fick se det på tavlan.
— Vi trodde, att du var rubbad, sade den fåmälde Atos. Du skrev ju ”Vaddingdom”.
— Ja, se jag skrev det av skrämsel. Hade det inte ringt i detsamma, så hade jag nog bekänt alltsammans. Men då gick ju Tussilago och Kalven och alla de andra kamraterna förbi mig, medan jag skulle stå kvar, tills jag hade skrivit det rätt. Då viskade de av alla krafter: ”fattigdom, fattigdom, fattigdom”. Se, extralärarn hade ju frågat ”vad följden blev av detta då”. Han menade kriget, och följden blev fattigdom i landet, se. Å, man får vara knepig, men det hjälper inte alltid. Extralärarn rörde mej inte, han bara stirrade på mig. Han har nog slaget mej med pekpinnen över ryggen ett par gånger, men se huvudet, det vågar han aldrig röra mer.
De tre musketörerna skrattade högljutt åt den finurlige Aramis' märkvärdiga berättelse. I detsamma pekade Edmund Åvik på Belle Isle, där ännu en vit bastion, som pojkarna uppfört, lyste i snön. Han ropade med d'Artagnans smattrande stämma:
— Framåt! Men försiktigt! Mordaunt uppehåller sig här.
30