Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/35

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Tigrinnan har en unge. Ve oss, om vi låta honom undkomma!

Sakta smyga sig kamraterna nu fram i en ring, och ett uttryck av mörk slughet spelar i deras späda ansikten. Agenten i vrångfickspeglar har i denna stund glömt sin ledsamma uppgift att vara Aramis och även förgätit demonen Kalle Viding. Han spelar sin roll, icke i förhoppning om erkännande från någon, som ser på, utan för spelets och inbillningsglädjens egen skull. Än avmålar sig djärvt trots i de små gestalternas hopp och spring, än smygande försiktighet, och de ha fullständigt bortglömt sina verkliga roller i livet, med memorandum om påsken och vacklande betyg, med ängsliga provlektionstimmar och orons luft i de genljudande skolsalarna.

— Äntligen! Framåt, mina herrar!

Men när Belle Isle är utnyttjat, går färden under flämtningar vidare, och snart är man inne i ett annat äventyr. Solen, som förut strålat klar och vacker över den svarta skogskammen och kommit isen att skina och blända, går i en rödgrå rök; isfältet blir ljusblått med strimmor ibland av rosenfärg, men längre bort är det mörkblått, och nu kommer skymningen fort. När pojkarna blicka sig tillbaka, se de stadskonturen som en liten stack i fjärran, men här och där tindrar mellan dimslöjor ett grönt öga. Tiden är för länge sedan kommen att vända om, och pojkarna känna sig något häpna över att timmarna så häftigt rusat fram. Himlen börjar se grumlig ut; det snurrar snart i luften av små flingor, men kölden är icke så stark. Kinderna bli våta, och det skymmer för pojkarnas ögon, när de åter söka stadsbilden. De ha alla blivit tysta, ty alla behärskas de av en känsla, som tycks vara släkt med de tidiga barnaårens spökrädsla. Detta är något nytt för dem, ty naturens vänlighet har övergivit dem, och detta dunkel är icke gott, mystiskt och lockande, det är snarare ont och olycksbådande.

— — —

d'Artagnan var den förste, som hörde en liten knall i isen. Därpå följde en kraftigare; den lät dov och hotande.

— Hjälp, skrek Portos.

— Är det farligt, frågade Atos och började tugga på naglarna, medan han höll den avtagna vanten i ena handen. Är det farligt?


31