— Vad säger du? ropade d'Artagnan till Portos, vad skriker du för? Du står ju där på isen som du är.
Det hela gick så hastigt, att samtalet musketörerna emellan avstannade. Alla upptäckte nu, att en bred svart kanal skilt dem från den stora isen, som hade förbindelse med land. Den var svart som en grav och lång som en midgårdsorm. De vände staden ryggen med en förskräckelsens spänstighet, och de stirrade ut i mörkret.
— Kan det vara möjligt, sade Edmund, att sjön är öppen därute? Nej, inte hoppa, din fåne, ropade han till agenten i sprutande kråsnålar, då denne tycktes göra försök att komma över den svarta graven, som sakta och hotfullt vidgas.
Ett nytt brakande, något uthålligare än det första, genljöd i detsamma. Ingen hade ännu sett verkningarna av detta andra skott i isen, men inom kort skulle de upptäcka det. Ett stort stycke av det isflak, de förvirrade pojkarna uppehöllo sig på, lämnade dem i ett fint och långsamt glidande.
— Vi går under, kved Portos och började bittert gråta. Vi har gått för långt ut.
d'Artagnan yttrade efter något begrundande:
— Kom ihåg, vad jag säger er: hoppa inte, förrän jag säger till. Stå kvar, men håll er något ifrån varandra.
Edmund tänkte nu på tåget över Bält, och gossarna lystrade till hans ord utan att veta varför. De lödo helt mekaniskt, medan mörkret tilltog och de kände sig föras ut mot en svart bakgrund på sin vita flotte. Portos snyftade, Atos sade ingenting, medan han bet i sina fingrar.
Tystnaden bröts ännu ett par gånger av svaga knallar i isen, än ljudande tätt inpå dem, än fjärran ifrån dem.
— — —
Vart tog tiden vägen? Vad var det? Timmarna flögo ifrån dem som svarta eller blixtrande strimmor. De stirrade på en mulnande natt; varsnade de någon gång bland gråa skyar en stjärna, uppfattade de den icke som en stjärna, utan som förfäran. Då och då malde i deras huvuden stycken av pratet från dagens lekar, och Portos hörde, hur en röst spelade om och om igen:
32
