Bultningen på fröken Tornejs dörr hade upprepats fyra gånger och blivit allt starkare och envisare, men sierskan hade först nu lagt märke till den. Hon reste sig från bordet, sköt upp glasögonen i pannan och gick mot dörren med dundrande steg, under det att den unge mannen tog på sig ytterrocken, efter att ha lagt betalningen på bordet.
Medan Kanslisten gick ut köksvägen öppnades dörren för de två nya klienterna av fröken Tornej, som utan att säga ett ord till de huttrande flickorna, stängde efter dem och vred om nyckeln. Det var alldeles tyst i huset, men ute risslade den kalla vinden i nyss knoppade grenar, och Märtas väninna, fröken Carla Berg, plågades av en dubbel oro. Strax kände hon emellertid väninnans beskyddande och vänliga hand på sin skuldra; sibyllan gick före de båda flickorna in i det låga, men tämligen stora rummet.
— Inte rädd, Kalle, manade Märta viskande. Hon ser snäll ut.
— Snäll?
— Seså, stig nu in, bjöd sierskans karlstämma. Vad pocker står ni därute och fryser i farstun för?
Märta Åvik mönstrade rummet, vars fotogenlampa med prismor i en ring över bordet belyste en del föremål, såsom den lilla lönnchiffonjén, på vilken syntes en bronserad gipsbild av en ryttare till häst; hästen stegrade sig och ryttaren drog svärdet, som dock var avbrutet och ersatt med en strumpsticka. På väggen fanns en hylla med fransar och tofsar, som uppbar en glaskupa, under vars lätta valv hon varsnade något, som liknade en kyrka i krita eller gips. En klocka tickade i rummet, och till vänster på andra sidan väggen stod en dörr öppen, genom vars springa ett bord med ett fotogenkök skymtade i belysningen av ett stearinljus. Sierskan gick nu ditut med stora och tunga steg. Medan flickorna höllo i varandra och med uppspärrade ögon tittade ditåt, började fröken Tornej av alla krafter att pumpa fotogenköket. Blåa och gula lågor sprutade ut, lekte och blandade sig som om de varit fjärilar i klara färger. När det brusade starkt, och ett kärl blivit satt över
371
