Framför herr Vasander stodo i detta ögonblick alltså två stora atleter och två mindre. Vasander provade samtliga kostymer på en gång, smög omkring som en lokatt på sina filttofflor, kittlade kunderna i sidorna med yrkesvana händer, stack dem med nålar i bröstet och kritade, liksom till en besvärjelse för att skydda sig från allt ovettet, som flödade från de två stora kraftkarlarnas läppar, små vita kors här och var på deras sidor och skuldror. Så småningom blev det också alldeles lugnt och stilla på verkstaden.
Men medan detta pågick i skräddarmästare Vasanders arbetslokal, kom en främmande man in på gården. Denne förrådde en viss osäkerhet i uppträdandet; han var icke egentligen illa klädd, men det fattades något i hans klädsel, svårt att säga vad, och hans skarpa bruna ögon mönstrade gården och dess ingångar med snabba blickar, medan ena handen strök över ett litet svart helskägg i ett tämligen blekt ansikte. Mannen gick nu över den tomma gården och stannade utanför skräddarmästare Vasanders verkstad, på vars dörr han helt sakta knackade. När ingen öppnade och intet ljud hördes, knackade han ännu en gång, något hårdare. Härefter lyssnade främlingen med örat mot dörren, och då han fortfarande icke kunde märka steg eller röster, öppnade han sakta dörren men fann Vasanders rygg rakt framför sig, varför han endast uttalade ett ”förlåt” och stängde igen. Härefter begav sig mannen med tysta steg uppför trappan och stannade utanför en dörr, på vilken sutto tvenne visitkort ovanför en brevlåda, bärande namnen Helene Banckenberg och Eugenie Banckenberg. Denna dörr stod på glänt, varför mannen varsamt steg på. I den lilla tamburen företog han sig att åter knacka en diskret knackning, varefter han gick till nästa dörr, som också stod halvöppen.
Framför främlingen utbredde sig nu en miniatyrsalong med vackra gamla möbler, en byrå med en pendyl, en mörkblå potpurrikruka och ett par små dosor, i vars kanter det blänkte av silver eller guld. Mannen såg sig snabbt omkring, varefter han hastigt smög sig fram och grep de båda dosorna, som han stoppade i fickan. Han tog sedan några långa steg mot ett fönsterbord, där en del små föremål voro placerade, men stelnade plötsligt. Han hörde en tunn kvinnoröst ropa, och detta rop ljöd bakom en dörr, som nästan doldes av ett draperi av urblekt siden. Kvinnostämman,
