som tillhörde fröken Eugenie Banckenberg, ställde en egendomlig fråga till tjuven, ty mannen var en listig våningstjuv: den beryktade Far i Skåpet. Med det mjukaste och vänligaste tonfall uttalades följande ord:
— Hur ha vi det i dag med hennes majestät drottningen?
Far i Skåpet, som ju icke var obevandrad i konsten att svara snabbt på frågor av det mest märkvärdiga slag, blev likväl denna gång intagen av oro. Om det var högmodsdjävulen, som tvang den annars försiktige tjuven att stanna, eller begäret att tillgripa flera föremål må lämnas osagt; Far i Skåpet stod emellertid stilla, medan frågan, nu i något förändrad form, men med samma milda tonfall spöklikt ljöd i hans öron:
— Har hennes majestät haft en lugn dag? Hur mår den lille dauphin?
— Jo, tackar bra, svarade Far i Skåpet slutligen med dov stämma.
— Du är förkyld, Josias lille, klagade den tunna rösten. Du är alldeles rostig i halsen. Drar det inte för mycket i parken?
— Nej bevars, svarade Far i Skåpet och gick fram mot fönsterbordet, häpen över vad han hörde. Under hela sin praktik hade han icke varit utsatt för ett så märkvärdigt förhör som detta; det var nästan som i en dröm. Men just i samma ögonblick, som tjuven skulle taga det sista avgörande steget mot fönsterbordet, reste sig den lilla damen inne i rummet, gripen av en oro, som hon icke själv riktigt kunde förklara. Dessa lätta steg urskildes genast av den skarpt lyssnande besökaren, som hastigt drog sig tillbaka, ändå icke tillräckligt snabbt för att icke fröken Eugenie skulle få syn på främlingen, innan han försvann.
— En tjuv, skrek den gamla damen. Helene! Mia!
Men hennes syster var tydligen utgången till torget i sällskap med husjungfrun, och brodern, som hon trott vara inne i salongen, hade lämnat dörrarna olåsta, då han gått ut för att promenera på gården.
— En tjuv, skrek åter fröken Eugenie, som halvsprang mot tamburdörren. En tjuv!
402
