Josias Banckenberg var denna dag något orolig till sinnes, fastän vädret höll sig tämligen jämnt och gott. Vinden drev emellertid fram en mängd små virriga skyar och kom flaggsnöret i angränsande trädgård att häftigt smälla på stången, medan den ängsligt böljade i ett par lakan, uthängda till torkning vid vattenledningen på gården, vilket allt bidrog till att väcka störningar i hans själ. En sädesärla med vippande stjärt höll sig också tätt framför Josias på gården, och fastän han schasade åt den, kom ändå ärlan tillbaka och oroade honom med sina hopp och tripp.
Nyss hade ett så milt solsken strålat över de ljusa planerna vid Trianon, och han hade i hovfolkets sorlande krets gått mysande omkring. Tavlan med sina rika färger hade starkt tjusat hans hjärta. Storögd, med ett leende, som sällsamt bedårade, hade nyss den unga drottningen passerat honom, och lutad mot ett takförsett, långt skjul, där två svarta brandhinkar, bärande numren tre och fyra, förvarades tillsammans med en räddningsstege, hade Josias sedan belåtet sett hela den kära konungafamiljen vandra omkring under sus och fras från siden och lätta ljud av små vita eler röda skor. Alla dessa vackra kvinnogestalter med de pudrade perukerna, de smäckra midjorna och halsarna syntes vid sidan av ståtliga herrar med de skönaste och ädlaste profiler. Josias Banckenberg erfor en stor känsla av tjusning, när tvättkvinnan vid vattenledningen skruvade på vattnet av alla krafter, så att det forsade i baljan, ty han fick härigenom en strålande vision av ett glittrande fontänregn mot en bakgrund av träd, klippta i fyrkanter och med ljusblå dimstråk omkring. Det var liksom ett gnol i luften av vackert tal och glada skratt; det fanns en nådens värme i det glimmande solskenet i parken. Men obunden av rum och tid, vilket är drömmarens företräde, var Josias strax i sina tankar intill ruddammarna vid Lilla Trianon.
— Ah, de små rudorna! Ah, dem matar ers majestät med sina egna sköna händer!
Just som han mumlade dessa ord, greps han av en djup vemodskänsla, som liknade en kärlekssmärtas; han blickade upp och hörde i detsamma snöret rappa flaggstången, såg den oroliga ärlan, de svarta brandhinkarna och den långa räddningsstegen. Han kände häftig olust, ur vilken växte fram en brinnande orosiver, som
403
