stora, med röda sidenschabrak och väldiga blågula flaggor smyckade tältöppningen, blev cigarrettlukten och sågspånsdoften den förhärskande. Cello skulle nu lösgöra sig från sällskapet för att hämta biljetter, då han i detsamma kände ett kraftigt grepp i ena axeln.
— Behövs inte, sade herr Olsén. Vill ni vara vänliga och följa med mig!
— Dig? frågade Cello och betraktade med snopna blickar herr Olsén, som tydligen velat spela en liten komedi med fästfolket och på förhand reserverat platser till aftonens representation. Det blev emellertid icke något tillfälle för den förvånade att anställa några betraktelser i ämnet, ty sällskapet hade nu nått tältets inre öppning, där ett stort grönt draperi veks åt sidan för dem. I detsamma brakade det till i den trettio man starka orkestern tätt under taket, och en stolt, på ståtliga skrällar buren marschmelodi fyllde tältet. Kapellmästaren arbetade med sin pinne, ömsom hotande de stora bastuborna, ömsom vädjande till de smäktande tenorbasunerna, ömsom fördömande de impertinenta pickolaflöjterna, som i nedrig närgångenhet höjde sina ligistvisslingar över de andra värdigare stämmorna.
Det var en äkta cirkusmusik, som förmådde de döda att stå upp ur sina gravar — för länge sedan döda minnen från hemstaden, där sköna världar en gång öppnat sig för den lille Bengt Erlandsson bakom en våt tältduk. Redan i dörren, då doften av söta cigarretter, sågspån och hästspillning förtätats, greps Cello av samma stämning, som han nästan alltid erfor vid besök på en cirkus. Ur sågspånet reste sig bilden av en liten pojke med stor sjömansmössa, prydd med tre stjärnor; gossen var klädd i en grå blus, vars säck kring midjan tyngdes av medförda äpplen. Det var han själv som barn. Han hade fått följa med den fattige bastubsblåsarens son, ty cirkussällskapet hyrde sin orkester i staden; de båda pojkarna fingo sitta långt framme på en bänk under musiken. Vilken vemodig lycka att få betrakta dessa framstående män och kvinnor, granna i sina dräkter, så berömda, så sköna men ändå så fulla av välvilja! Hur de alla skänkte sina milda leenden åt publiken! Den vitgnistrande trapetsdamen kastade blänkande blickar runt omkring sig, när hon hoppade fram med små steg på
490
