sina kritade skor. Gossen hade erfarit en mild, sorgsen känsla, när han betraktade hennes bleka, fylliga kinder, hennes klara, svarta ögon, hennes glänsande mörka hår och vita barm, som under siden och tinder, liksom av vattendroppar, hävde sig efter ansträngningen i trapetsen. Det var en omedveten kärlek, som spirade i denna söta luft, där basblåsarens tuba råmade; en kärlek, som endast varit en fläkt av vemod men icke mer. Så längesedan…
— Märta!
— Ja.
Cello hade hela tiden under jubelmarschens dön och skrällar hemligen hållit i den älskades hand. Han blickade upp — och se, hon var kvar! Det var sant, att hon satt vid hans sida, och att allting var, som det var. De döko ned i varandras ögon, stirrade i sågspånet och tittade sedan upp på nytt. De funno varandra båda kvar, och de sutto tätt intill varandra.
Vad som skedde omkring dem, var under några ögonblick likgiltigt, och de märkte knappast de utsökta parterrgymnasterna, som utförde underverk på en rubinröd matta; de märkte icke glatta lemmars muskelspel och smidiga kroppars sving genom luften; de märkte icke pretentiösa ögons uppfordran att applådera, icke de överdrivet intagande sprattlingarna med benen och de sockersöta leendena, när slutnumret utförts.
Något rött hade skymt för deras blickar, men det försvann vid en ögonklippning. Det var den rubinröda mattan, som drogs bort, och först då vaknade de upp. Sex vansinniga herrar i gröna livréer störtade in med toviga luggar, svettiga pannor och var sin räfsa i handen.
— Vackert, inte sant, hördes herr Olséns röst bakom dem.
— Mycket, svarade Cello, som nyss gjort en bottendykning i fröken Åviks ögon. Mycket!
Men i detsamma kom Cello att lystra, först med den generade min, som publiken ibland visar, när den ser eller lyssnar till något dumt, omoget eller misslyckat, sedan med ett stilla löje. Tvenne clowner hade kommit in på arenan; den ena av dem bar den traditionella, kritvita pajazzodräkten med ett stort hjärta mitt på magen. Han vaggade och gick inåt med tårna, drog ett råmskratt upp från botten av bröstet, snubblade plötsligt och föll omkull.
491
