Då nalkades från andra sidan en lazaronfigur med ett paraply i trasor, en hatt i trasor, rock, väst och byxor i trasor. Han satte en grön peruk i rörelse, genom att sticka ner handen i en ficka; håret stod som en kant av spik runt omkring skallen. En konversation utspann sig på det säregna cirkusspråket, i vilket dock här svenskan tycktes vara det förhärskande. Den vita pajazzon skrek till den andre, som satt sig att gråta på arenans kant.
— Gottag! Vaffyr gråta do, Pella?
— Ja gråta fyr jag vara lissen, jag. Buuuh! Jag vara lissen.
— Vara do lissen? Vaffyr vara do lissen, do?
— Jag vara lissen, fyr jag vara så fattig och jag icke kan tjäna penga till matan.
— Kunna du icke tjäna penga till matan? Hör do, Pella!
— Ja!
— Vill do bliva micka rik?
— Va! Ja. Jag vill bliva micka rik!
— Då skall jag läre dig att bliva micka rik.
— Å, jag bliva micka rik! Åhh! Hihihihihi! Irrrr. Bon.
Trashanken slog en dubbelsaltomortal, varefter resonemanget fortsatte.
— Hur skall jag bliva micka rik?
— Jag läre dig spicklere, jag!
— Bon! Spicklere? Skall do läre mig spicklere?
— Ja, jag skall läre dig spicklere i aktian. Do skall blivo micka rik.
— Åhö, jag skall spicklere i aktian. Ähh. Irrrr! Många pengar till matan och sköne damer, dem jag kyssa sååååå. Smack, smack, smack!
— — —
— Fåniga clowner de där, sade herr Olsén i ursäktande ton. Men ni får se bättre sedan. Vi har mycket bättre.
— Vi, upprepade Cello, vi…
— Ja, svarade Olsén och log med hela ansiktet, jag har nämligen åtagit mig att leda den här stora turnén i de skandinaviska länderna med biträde av ordinarie cirkussekreteraren. Det var en underlig ödets nyck, som gjorde, att jag fick detta tillfälle. Det var egentligen genom norska förbindelser. Haha! Ja, jag sade dig
492
