— Vi måste ha marskalkar och tärnor, komma, mina barn, utropstecken! Annars blir det inte något riktigt minne att gömma och bevara, punkt.
Cello, som i hjärtat var fientligt stämd mot dessa planer, böjde sig dock lydigt för fru Aviks åsikter, men han var falsk i hågen och fast besluten att genom sina kamrater i pressen avstyra referat i den högre stilen. Jag skall tala med allesammans, tänkte Cello, och jag tror till och med, att den kärleksrike Fogel respekterar min önskan, om jag ber honom på mina knän.
Som fröken Åvik i dag skulle gå bort till Anderssons orangerier för att skaffa några rosor, tog hon den för tillfället ledige fästmannen med sig, och efter en stund vandrade de båda samma väg, som Märta Åvik gick en kall och blåsig vårkväll tillsammans med Glada Kalle, den gången de båda flickorna skulle besöka fröken Hanna Tornej. Orangerierna lågo nämligen alldeles i närheten av spåkvinnans bostad. När paret kommit till de stora trädgårdarna, och Märta där mottagit ett fång rosor, kom flickan plötsligt att tänka på fröken Tornej. Så otacksam är människonaturen, att hon hittills alldeles glömt bort att berätta för Cello om den underbara spådomen, som ju i god tid varslat om herr Erlandssons inträde med den blanka metallvaran i familjen Åviks träslott. Märta stannade ett ögonblick vid den gröna grinden och stirrade eftersinnande in i trädgårdsmästarens av sol och vind uttorkade, bruna ansikte.
— Det var sant, herr Andersson. Låt mig också få några sådana här rosor till i en liten bukett, sade hon.
— Får man fråga, vem som skall ha de där rosorna då? yttrade Cello.
— Det skall vår lyckosierska ha, svarade Märta Åvik.
— Förlåt, sade fästmannen med ironisk artighet. Vem är denna dam?
— Du skall strax få se, svarade den hemlighetsfulla unga kvinnan. Vänta bara!
Efter en liten stund voro de åter på väg, denna gång för att avlägga ett besök hos fröken Hanna Tornej, men när Cello hörde, varom det var fråga, hejdade han sig:
— Nej, så ta mej tusan, om jag vill vara med om några vid-
499
