utbrast han. ”Sälla ögonblick, då jag vid din sida får fara i dessa sköna länder! Hittills har jag till denna dag spelat rôlen av en fattig man, men jag gjorde det därför, att jag med mitt hjärta ville vinna dig och icke med mina rikedomar.”
”Du rik?” hördes Dorothys darrande stämma.
”Ja, rik”, sade sir Fitzgerald. ”Mina slott i England med dess underlydande utgöra nämligen endast en bråkdel av mina ägodelar, vilka äro utströdda över hela Europa.
Dorothy tryckte sitt vackra huvud intill sir Fitzgeralds bröst, i det att hon utbrast:
”Då tackar jag himlen, men allenast icke för min egen del utan även för mina föräldrars skull, vilka härigenom icke längre behöva sörja över en dotter, som kanske dock i djupet av sitt hjärta erfor en känsla utav att hon av egoistisk kärlek tvungit dem att leva under sin värdighet. Välsignad vare du, o, sköna jord, och främst av alla du, min egen älskade!”
Det föreföll nu, som om hela naturen velat instämma i denna bön, ty ett praktfullt stjärnljus utbredde sig i detsamma över hemisfären, och palmens grenar uppsträckte sig mot fönstret liksom i åkallan. I en kyss bortsmälte de båda unga, medan tåget förde dem bort till ett oberoende och sorgfritt liv. Slut.”
— Jaså, nu är det slut på valsen, sade Alma. Hur är det nu? Har vi fått reda på hur det gick för alla?
— För varenda en, svarade Hedvig.
— Men den förtrogna miss Duncan, kammartjänarinnan. Hur gick det med henne?
— Det vet väl Alma. Hon fick ju en plats som föreståndarinna på ett av sir Fitzgeralds slott. Hon ville ju inte för något i världen skiljas från sin fröken.
— Hon har rätt, Hedvig. För resten kan jag inte begripa, hur den, som skriver följetonger, kan hålla ihop det.
Målarens milda röst hördes nu utifrån köket:
— De är skapade för genialitén, mina damer!
Därefter visslade han i egen sättning melodien till Nu tackar Gud allt folk, medan diktens gyllenvingade andar lämnade fabrikör Åviks kök och skymningen sakta kom smygande utanför med stjärntändning över gårdens träd.
525
