undfallande, göra några anmärkningar om hans polkor och valser under mellanakterna af hjertrörande dramer. Det var nog.
Filip von Schantz var hänsynslös, ty hans ställning i Helsingfors öfverensstämde ej med hans lynne. Han fordrade trotsig som alltid annat kontrakt efter sitt sinne inom utgången af ett dygn.
Nå väl! Hvad betydde det, att den i grunden obetydliga frågan om dirigentens ömtålighet utspann sig till en polemik, som i bredd och längd egde likhet med Storkyro åker och Limingo äng. Förr eller senare skulle han göra sig fri för att på vikingasätt söka nytt fält för sin verksamhet. Verlden var ej för vid för ett lynne som hans.
I grunden torde hans beslut att lemna Nya teatern åt sitt öde i musikaliskt hänseende böra anses som ett icke alldeles orättvist straff åt den tanklösa, men i grunden ädla entusiasm, som skapat orkestern, och man kan ej annat än glädja sig öfver, att hans något brutala beteende befriade hans finska orkester-medlemmar från ett tungt släp i idealismens tjenst. Formelt hade von Schantz dock orätt, det torde ej kunna nekas, men allmänheten gaf sin förklarade gunstling i allo rätt.
Sedan hans beslut var oryggeligt fattadt att lemna
sin dirigentplats i Helsingfors, styrde han oförvägen med
spillrorna af sin orkester — sex à sju unga finnar skulle
jag tro — öfver till Stockholm, kompletterade der sin
musikaliska skara och ryckte in i den sedermera
mycket bekanta Bernsska salongen, der von Schantz med
