till norr. Från bron, som leder öfver sundet, höjer sig åsen åt hvardera sidan och var vid den tidpunkt, hvarom här är fråga, beväxt med tät furuskog. På norra, finska, sidan om bron nedhöggs skogen, för att tillåta en verksammare skjutning och omkring 400 alnar från bron, der åsen var högst, anlades ett styckevärn för de båda kanonerna. På sidorna och bakom denna s. k. travers bibehölls deremot skogen, för att dölja finnarnes ringa antal och på samma gång tjena som skydd för trupperna. Närmast bakom batteriet stäldes nu 80 savolaksare och ett frikompani på 100 man samt utmed landsvägen 400 björneborgare. De 50 karelska dragonerna, hvilka stridde till fots, förlades vid östra delen af sundet, som var grundast, för att hindra fienden att der vada öfver, 75 man Nylands dragoner stodo längst bakom såsom reserv och 30 karelska dragoner till häst utstäldes på förpost 1⁄2 mil framför ställningen, som, enligt hvad af ofvanstående framgår, var den fördelaktigaste, man kunde önska, då det gälde för en liten skara att försvara sig emot massor, hvilka på en dylik terräng naturligtvis aldrig kunna utveckla sin styrka. På eftermiddagen den 12 Juni ankom brigadchefen öfverste von Stedingk, efter att hafva fogat anstalt om förrådernas undanskaffande från S:t Michel, samt öfvertog högsta befälet vid Porrassalmi. I förhoppning på det i anmarsch stadda Österbottens regementes snara framkomst beslöt han att här försvara sig i det längsta.
Kl. 8 på aftonen inkom rapport från förposterna att ryssarne nalkades från Kristina sidan, hvarpå genast alla dragoner och 30 infanterister sändes fram att förstärka fältvakten. Denna ringa hop upptog modigt striden med de ryska förtrupperna och förmådde uppehålla
