dem ända till kl. 11, då finnarne måste draga sig inom ställningen, i förbifarten förstörande bron efter sig. Knapt hade detta skett, förrän hela ryska hären blef synlig och lät sina 12 artilleripjeser åka upp på höjderna söder om bron samtidigt som de framsände en tät jägarked, hvilken under lifligt skjutande nalkades sundet och till och med gjorde ett litet försök att vada öfver det, men blef genast tillbakaslagen. Vid midnattstimmen till den 13 Juni öppnades elden jemväl från fiendens hela artilleri, men kanoniererna sigtade i början för högt, så att finnarne icke ledo någon märkbar skada. De små finska 3-pundingarne nådde icke fram till ryssarnes på afstånd stälda gröfre kanoner, utan fingo under drabbningens lopp merändels tiga. Efterhand tilltog likväl ryssarnes träffsäkerhet och inom kort formligen öfveröstes den lilla kulle, på hvilken finnarne stodo, med ett regn af kanonkulor och granater. Såsom en ovanlig omständighet kan nämnas, att ryssarne här bland öfriga kastpjeser använde mörsare såsom fältartilleri. Brigadchefen, som begynte frukta att fienden omkring Surnujärvi skulle kringgå honom, afgick mot morgonen med 100 man till Tuukkala by för att i fall af behof hindra sådant. — Såsom af det följande synes, gjorde dock ryssarne denna gång intet försök i den vägen, men skedde det i stället med framgång under det andra slaget vid Porrassalmi, då Björneborgs vargeringsbataljon(reserv-) vid Tuukkala blef i grund slagen, hvarigenom finnarnes hufvudstyrka tvangs att retirera och lemna hela trakten i ryssarnes våld. — Vid 6-tiden på morgonen upphörde ryssarne med sin eld, deras jägare och infanteri samlade sig till stormkolonn och vadade på hvardera sidan om bron öfver sundet. De emottogos i
