början med säker gevärseld, men då de deraf icke läto bringa sig ur fattningen, gingo finnarne dem till mötes ned för backen med fäld bajonett och kastade dem med häftighet tillbaka i vattnet. Så snart ryssarne väl återkommit till de sina, läto de sitt artilleri börja leken på nytt och denna gång med ännu större häftighet och säkerhet, så att finnarne begynte stupa som gräs. Ett kompani björneborgare anlände vid denna tid till slagfältet, men denna välkomna förstärkning förmådde ej upplifva modet hos de af fäktningen uttröttade soldaterna, hvilka dessutom efterhand blefvo alltmera nedslagna till sinnes af det förskräckliga kul- och granatregnet, som aldrig syntes vilja taga någon ända. Inemot kl. 11 f. m. råkade de i oordning och började draga sig tillbaka längs landsvägen; kanonerna drogo de med sig ur batteriet. Endast savolaksarne och frikompaniet stannade på sin post. När fienden varsnade detta, upphörde han åter med kanonelden, och nu förde general Sprengtporten sjelf en ny storm kolonn öfver sundet. Öfverste Gripenberg, som efter brigadchefens afmarsch till Tuukkala hade ledt det hela, var svårt sårad och öfverstelöjtnant Aminoff vid savolaksarne hade tagit befälet. Han och den tappre major Jägerhorn, jemväl vid savolaksarne, ansträngde sig till det yttersta för att sammanhålla folket och hejda dess flykt, men förgäfves. Ett fullkomligt nederlag höll på att blifva resultatet af all dagens möda, då i detta ögonblick af den högsta fara en för sin sällsynta rådighet och sitt lugna mod känd officer, kaptenen vid Björneborgs regemente Johan Grönvall[1] sprang efter sina
- ↑ Denne Grönvall, hvilken dog såsom öfverstelöjtnant vid Björneborgs reg:te 1807, hade med tapperhet och utmärkelse
