hon samma andas barn. Ty — „säg mig med hvilka du umgås och jag skall säga dig hurudan du är“, citerade jag i tankarna.
Från det ögonblick de nya passagerarne togo plats i kupén, var hela den förra dåsiga, drömtunga stämningen som bortblåst.
Knapt hade de satt sig, innan de ogeneradt dukade upp åt sig en enkel frukost af smör och bröd och helkokta ägg. När de förtärt den med friskaste aptit, sköljde de ned den med en flaska öl. Och under hela måltiden fortsattes deras högljudda munterhet, och ju längre det led, dess sjelfsvåldigare blef den.
Jag såg, huru den ena efter den andra af kupékamraterna började kasta ogillande blickar på det glada sällskapet. Den unga flickan, som såg så vänligt väluppfostrad ut i sin reserverade oåtkomlighet, såg upp från sin roman med ett långt, undrande ögonkast, deri det tydligen stod att läsa: „Hvad i all verlden är ni för slags folk?“ Och den gamla frun jämkade glasögonen tillrätta, för att riktigt eftertryckligt ta de brottsliga i skärskådande. Det var en blick, som bort bränna sig raka vägen in i en skuldmedveten själ. Men här blef den totalt utan effekt.
Det blef bara värre. För att underhålla sitt ressällskap låtsade den unge mannen föreställa åtskilliga djur. Med slående likhet härmade han hundens, kattens, hönans och fårets läte. Och deremellan förvred han åter sitt ansigte i de löjligaste grimaser och belönades för sina prestationer genom sina damers handklappningar och skratt.
Och så lutade han sig ned mot sin vis-à-vis med ett uttryck af putslustig ömhet i sina rödblommiga drag,
