och så gjorde han plötsligt ett knäfall och företog sig att knyta upp bandet på hennes ena sko. Hon skrattade till och drog hastigt undan sin framsträckta fot. Men hennes skratt hade något egendomligt behagligt, som jag inte väntat mig. Hon hade hittils varit den tystaste i sällskapet och hennes lilla späda stämma hade helt och hållet försvunnit i hennes reskamraters högljudda stoj. Annars hade jag nog fäst mig vid dess blöda, bleka klangfärg, som berörde mig angenämt, som sorlet af en aflägsen skogsbäck. Hon måste bestämdt inte likna den andra unga damen, hon måste vara finare, blekare, själfullare.
Om jag bara kommit åt att se hennes ansigte! Men nej, hon satt så stilla hela tiden och så envist med ryggen åt mig. Och jag kunde inte se annat än hennes slanka, smalaxlade gestalt i den mörkblå regnkappan och hennes rödblonda hufvud med dess lilla svarta sammetstoque.
Men huru kunde hon tillåta honom att behandla sig på det sättet — den der simpla, rödblommiga unge mannen! Och i hvilket förhållande kunde de egentligen stå till hvarandra!
Han flyttade sig öfver till hennes bänk och lade sig ned med hufvudet i hennes knä. Och hon strök hastigt öfver hans hufvud med en mjuk liten rörelse — som om en moder hade smekt sitt sömniga barn. Men just då hon skulle draga tillbaka sin hand, fattade han den i sin och förde den till sina läppar med sin vanliga tokroliga ömhet.
Hon drog undan sin hand med ett halfhögt: „Nein, nein, gehn Sie weg, Sie sind — —“. Slutet hörde jag inte. Men i samma ögonblick skrattade hon åter sitt
