förra mjuka, lilla skratt. Hon hade sålunda inte tagit illa upp hans djerfhet.
Men detta var mer än det öfriga sällskapet i kupén kunde smälta. Flickan i jokeymössan steg upp och kastade på de skyldiga en lång förkrossande blick, som tolkade en hel verld af häpnad och sårad blygsamhet. Och så vände hon demonstrativt ryggen åt hela sällskapet och drog sig in i en undanskymd vrå och tog fram ur sin resväska en påse bakelser och en ny, utklipt följetongsroman. Den gamla frun, som börjat läsa högt en nykterhetsskrift för sin granne — ett yngre fruntimmer med ett skygt, lidande utseende, — höll upp midt i en mening och utbrast, vänd till sin åhörarinna, fastän yttrandet tydligen var riktadt till alla i allmänhet: „Ja, hvad kan man annat vänta, när unga flickor sitta och dricka öl i en jernvägskupé. Och hon, den bleka der, är ju bara barnet ännu och kan ändå tillåta en herre en sådan fräck närgångenhet. Månne de inte höra till något cirkussällskap, de der menniskorna, eller hvad tror fruntimret? Ja, ja, under resor får man lof att råka ut för kreti och pleti, det kan nu inte hjelpas“.
Ja, onekligen var det inte passande och inte fint — deras beteende. Det kunde inte bortresonneras, huru benägen man än alltid är att af idel oppositionslust taga alla illa åtgångna stackare i försvar. Hvarför kunde de inte sitta stilla och hyggligt som annat folk, i stället för att ställa till sådana der allt annat än uppbyggliga scener!
Tåget stannade vid en station. Några nya passagerare stego in i kupén med nattsäckar, resväskor och korgar.
