Sida:Lördagsqvällens jul- och teater-kalender (Hfrs, 1891).djvu/96

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
78
Lördagsqvällens Jul-kalender.

Bland de nyinkomna var en man i grofva, trasiga vadmalskläder. Gammal, grå och krokig var han och såg för öfrigt ut som en personifikation af det menskliga eländet.

Han hade intet resgods och såg inte ut att ha råd att bestå åt sig en jernvägsbiljett — stackarn!

När han kommit midt i kupén, stannade han och tog med darrande hand sin slitna mössa från hufvudet, som sänkte sig djupt, medan läpparne mumlade något ohörbart. Och derunder sträckte han fram sin högra arm, från hvilken handen var helt och hållet bortsliten. Och hans blick fick dervid något pinsamt, skygt och undfallande, som om han velat be om förlåtelse för att han var så der jämmerlig och usel.

Han var tydligen van vid att bli afsnäst och gjorde sig inte räkning på så mycken välvilja. Och någon sådan kom honom just inte heller nu till del.

Flickan i jokeymössan såg vid hans inträde upp med en likgiltig, frånvarande blick. Och derpå vände hon sig bort och stirrade ut genom fönstret med en ihärdighet, som om hon varit rädd att han annars kunnat vända sig direkt till henne med sitt tiggeri. Den gamla frun jämkade glasögonen tillrätta, som hon brukade, då hon skulle företaga en af sina sedvanliga generalmönstringar. Och derunder började hon ett formligt förhör med den stackarn. Hans ålder, hans hemort, tillfället då han mist sin hand — allt skulle hon ha reda på. Och så slutade hon med att anmärka, att det ju vore kommunens skyldighet att ta hand om honom. Men inte en penni gaf hon honom.

Man har ju så otaliga gånger blifvit varnad för att ge pengar åt bettlande, sade hon vänd till sin granne,