Morgonkaffet.
I.
Det fanns en, som hade kunnat ställa allt till rätta, om hon bara hade velat. Men det var kanske att begära för mycket av den, som hade suttit år efter år och bara fyllt sitt hjärta med önskningar.
Ty att det kan ha något inflytande på världens gång i det stora hela, att man sitter och önskar, det kan vara svårt att bevisa. Men att det kan ta makten över en själv, försvaga viljan och tysta ner samvetet, det skall man inte tvivla på.
Fru Sundler hade hela måndagseftermiddagen gått och grämt sig över att hon hade sagt de där orden om Charlotte, som hade jagat bort Karl-Artur. Tänk, att han hade varit där under hennes tak och talat med henne helt förtroligt och varit mer förtjusande, än hon någonsin hade kunnat drömma om, och att hon i sitt oförstånd hade sårat honom till den grad, att han hade förklarat, att han aldrig mer ville se henne!
Hon hade varit ond på sig själv och på hela världen, och när hennes man, organist Sundler, hade föreslagit, att de skulle gå över till kyrkan och sjunga en stund, såsom de brukade göra rätt
