gled hon genom rummen bort till Charlottes kammare ytterst på östra gaveln.
Hon såg sig knappast om där inne, utan gick direkt fram till kakelugnen. Där fann hon några iturivna och tillskrynklade pappersark.
»Gud må förlåta mig detta!» sade hon. »Han vet, att det är första gången i mitt liv, som jag läser en annans brev olovandes.»
Hon tog de fullklottrade sidorna med sig in i sin sängkammare, letade fram sina glasögon och läste.
»Jaha, jaha», sade hon, då hon hade slutat läsningen. »Detta är det rätta brevet. Det var det jag kunde tänka.»
Hon gick med brevet i handen ner för trapporna i avsikt att lägga fram det för överstinnan. Men då hon kom ut i det fria, såg hon sin gäst sitta med sonen på en bänk utanför flygeln. Så ömt hon lutade sig emot honom! Vilken hängivenhet och tillbedjan i det sätt, varpå hon såg upp till honom!
Prostinnan hejdade sig. »Hur i all världen skall jag kunna läsa upp det här för henne?» tänkte hon.
Hon ändrade sig och gick i stället in till Forsius.
»Här skall du få något roligt att läsa, gubben min», sade hon och bredde ut brevet framför honom. »Jag har hittat detta i Charlottes kakelugn. Det var inkastat för att brännas, men det
13 — Lagerlöf, Charlotte Löwensköld.
