veta vi om honom? Hur skola vi kunna vara vissa om att icke han också är ett törne, på vilket inga druvor kunna växa, eller en tistel, på vilken inga fikon kunna plockas?
»Därför, mina åhörare, låt mig berätta er något om de vägar, på vilka Gud har fört mig, då han ville göra mig till en förkunnare av sitt ord.»
Under stor inre rörelse började den unge prästen sedan att för kyrkfolket berätta sina enkla levnadsöden. Han lät dem veta, att under de första studieåren hade hans hela strävan gått ut på att bli en stor och berömd vetenskapsman. Han skildrade äventyret med den misslyckade latinska skrivningen, hemkomsten, då han hade förgått sig mot modern, försoningen, samt slutligen hur allt detta hade lett till att han hade gjort bekantskap med pietisten Pontus Friman.
Han talade mycket stilla och blygsamt, ingen kunde tvivla på sanningen av varje hans ord. Det var kanske mest stämmans upprörda klang, som fängslade åhörarna. Redan efter de första satserna sutto alla stilla, med framsträckta halsar och ögonen fästade på predikanten.
Och såsom alltid, då människa talar till människa fritt och uppriktigt, drogos de till honom och gåvo honom från den stunden en plats i sina hjärtan. De fattiga från skogstorpen och de myndiga från bergsmansgårdarna förstodo, att han anförtrodde dem detta för att vinna deras tillit
