och få deras tillbaka. De följde med såsom aldrig förr under predikan, de rördes och fröjdades.
Han fortgick till att förtälja om sina första trevande försök i Jesu efterföljelse, och han beskrev bröllopsfesten i hemmet, då världens glädje hade bemäktigat sig honom såsom ett rus och han hade deltagit i dansen.
»Efter den natten», sade han, »rådde mörker i min själ under många veckor. Jag kände, att jag hade förrått min frälsare. Jag hade icke förmått strida och vaka med honom. Jag var världens träl. Dess lockelser hade besegrat mig. Himmelen skulle aldrig bli min arvedel.»
Det fanns en del människor i kyrkan, som blevo så rörda över den ångest, som han skildrade för dem, att de började gråta. Mannen på predikstolen hade dem helt och hållet i sin makt. De kände och ledo och kämpade med honom.
»Min vän Friman», fortsatte han, »försökte trösta och hjälpa. Han sade mig, att i Kristi kärlek fanns räddning, men jag kunde icke upphöja min själ till att älska min frälsare. Jag dyrkade alla de skapade tingen mer än deras skapare.
»Då, mitt i min värsta nöd, fick jag en natt se Kristus. Jag sov icke. Under dessa nätter och dagar fanns icke sömnen till för mig. Men bilder, lika dem, som man ser i drömmen, foro ofta förbi mina ögon. Jag visste, att de framkallades av min stora trötthet, och jag fäste intet avseende vid dem.
»Men med ens kom nu en bild, som var mycket
