Hoppa till innehållet

Sida:Löwensköldska ringen 1925.djvu/512

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
372
CHARLOTTE LÖWENSKÖLD

En lycka är det kanske också att ryckas bort från allt detta, just som det börjar att ta sansen ifrån en, därigenom att trädgårdsmästarn, som i dag spelar herre på Stora Sjötorp, kommer för att anmäla, att allt är i ordning för dansen på logen, men att ingen vill börja, förrän husbondefolket visar sig. Det är ju bruden och brudgummen, som skola inleda bröllopsbalen.

Vilket roligt sätt att fira bröllop! Inte bland jämlikar, som kanske avundas och kritisera, utan bland beundrande undersåtar, som nästan betrakta en som gudomligheter. Att först för ordningens skull föra bruden ett varv omkring det glatta loggolvet, men sedan överge dansen för att se henne dansa, se henne svänga om med smeder och mjölnare, med gubbar och pojkar, allt med samma goda humör. Hur underbart att sitta där och tänka på gamla sagor och dikter om älvor, som kommit in i människornas dans och lockat vackra gossar med sig till skogs! Ty då man ser henne sväva fram bland den arbetsbrutna skaran, förefaller hon inte att vara skapad av vanligt jordiskt stoft, utan av något finare och bättre.

Ja, att sitta så där och ängslas för att minuterna försvinna, tills man till sist märker, att stunden är kommen, att bröllopsdagen är slut, att livets tomhet och allvar börja på nytt!